Vi kliver alla förr eller senare på de minor som får oss att ”tappa allt”. Från att må bra, mår vi plötsligt skit. Det som händer är att ditt komplex och din kryptonit blottats. Därmed har du också fått en gyllene chans att göra något åt dem!
Alla upplever vi förr eller senare en situation där vi ”tappar allt”. Vi kan må hur bra som helst men plötsligt inträffar något som på får allt att rasa. Vi blir explosivt arga eller känner oss ledsna och värdelösa och oförmögna att agera som våra vanliga starka jag. Efteråt försöker vi förstå vad som hände. Vi begriper inte hur vi kunde ”tappa det” totalt.
”Tappet” händer när vi stöter på vår ”kryptonit”; det som är vår motsvarighet till den gröna sten som tar bort alla superkrafter från Superman, seriefiguren Stålmannen. Men i vårt fall är inte kryptoniten en sten, den är en situation.
Situationen, som får oss att ”tappa allt”, innehåller komponenter som påminner oss starkt om en liknande situation som präglat oss tidigare i livet.
Ofta finns något centralt i situationen, som en viss typ av person, ett särskilt ljus eller en särskild lukt, som dominerade den gång när vi blev skrämda eller sårade.
Ibland ligger en riktigt dramatisk händelse till grund men det kan också vara en händelse som helt enkelt var obegriplig för det barn vi var då, men som har helt rimliga förklaringar för de som är vuxna.
Skapande av komplex
I situationerna vi upplevde som små eller senare i livet, och som vi uppfattat som så hemska att de måste undvikas igen, skapas det som Carl Jung kallar komplex.
Komplex är en minnesbild av känslor, tankar och impulser. Det kan liknas vid en programmering av hur en situation ska tolkas, hur du själv bör agera i situationen och hur du bör känna inför det som händer.
Syftet är att vi ska skydda oss från att samma obehag ska hända igen. Om samma situation dyker upp ska vi antingen vilja avlägsna oss, gå till attack eller frysa och bli passiva. Kryptoniten aktiverar ett komplex som på samma gång är en varning och en överlevnadsmekanism.
Men komplexet påverkar oss även utanför de direkt hotande situationerna. Enligt Carl Jung formar de också vår personlighet. Vi skapar en persona som vi tror kommer att skydda oss från de skrämmande situationer som fungerar som kryptonit för oss.
Problemet är att kryptoniten och komplexen är historia. Det bygger på något som hände för längesedan. Och som kanske inte ens var så som vi tror oss minnas det. Vi var barn och tolkade det som hände utifrån ett barns perspektiv. Vi har dessutom troligtvis för längesedan lämnat den miljö vi växte upp i. Överlevnadsmekanismen har förmodligen inte bäring i vårt liv längre.
Det som en gång skulle skydda oss ställer troligtvis mest till problem idag i våra relationer, på jobbet och i allt gott vi vill företa oss på fritiden. Vi har därför allt att vinna på att försöka förstå vad som händer och vilja göra något åt det.
Min egen kryptonit
Den här julen har jag själv stött på min kryptonit. Det räckte med ett telefonsamtal som målade upp en situation som på en sekund fick mig att tappa allt gott som hösten fört med sig. Jag blev sårad, ledsen och arg på samma gång. Mitt vanliga lugna jag byttes ut mot ett fräsande, gråtande troll. Och den här gången utgick situationen från själva ”ground zero” alltså från samma ställe där det en gång skapades. Det blev med andra ord en stor explosion av känslor.
Men jag är snart femtio år. Jag har levt tillräckligt länge för att börja känna igen min kryptonit och mitt komplex. Och jag vet att det som händer inte är relevant längre i mitt liv. Jag behöver INTE följa med i den rasande flod som vill rycka ner mig i ett destruktivt svart hål.
Och jag vet att tricket är att göra tvärtemot det som först känns nödvändigt. Vilket jag också till slut gjorde. Istället för att kapa alla band, dra mig undan och göra mig onåbar, konfronterade jag. Med uppriktiga frågor kunde jag avbryta inte bara min egen reaktion utan den som uppstått hos andra inblandade. Det slutade i ett förlåt som också till slut kunde landa i att jag kunde förlåta.
Tre frågor som löser upp komplexet och kryptoniten
När du stött på din kryptonit öppnar sig alltså ett gyllene tillfälle. Förutom att undersöka vad den består av har en möjlighet öppnats att handla annorlunda och bryta med en gammal vana.
Så när ditt komplex har aktiverats, dra dig undan. Sätt dig ner, själv eller tillsammans med någon. Fokusera rakt in i den brännande känslan inombords. Tänk inte så mycket kring svaren utan tänk senare istället. Skriv ner dem eller be någon annan göra det om det distraherar dig från att känna efter ordentligt. Ställ dig tre frågor:
- Vad tänker jag just nu?
Vilka ”sanningar” om dig själv, om andra och om världen i stort aktiveras? Vilka övertygelser dyker upp? - Vilka känslor bränner i kroppen?
Beskriv i så detaljerade ord som möjligt. Försök vara mer precis än en av grundkänslorna arg, glad, ledsen o s v. Titta gärna på Susan Davids paraply av känslor om du vill ha hjälp att sätta fingret på det som känns.
- Vad får tankarna och känslorna dig att vilja göra?
Beskriv ALLT. Att vilja ”försvinna genom jorden” eller att inte vilja göra något alls är också en impuls.
När du klarlagt vad du vill göra – gör tvärtom! Ring och begär svar! Bli arg och säg ifrån! Tillåt dig att gråta och säga att du blev sårad! Stanna hemma och tillåt dig att vara sjuk och ”svag”!
Lyckas du göra tvärtemot påbörjar du upplösningen av komplexet och desarmeringen av kryptoniten.
Men det är inte lätt. Jag vet. Det kräver mod och beslutsamhet, vilket oftast är det sista man känner att man har. Men ditt Ego, som ytterst är din försvarsmekanism, låter sig bara övertygas av erfarenhet och kommer inte att slappna av förrän den har lärt sig något nytt om världen.
Det behövs alltså konkret agerande. Tankar räcker inte och positiva affirmationer räcker inte. Du behöver kroppslig erfarenhet!
Och gamla hjulspår ändras inte lätt. Du behöver göra om detta några gånger. Men det går. För varje gång löser du upp några knutar och klipper några verksamma sladdar i dina minerade situationer. Och komplex kan komma tillbaka i många skepnader innan du känner igen dem snabbt.
Lycka till!
Foto: Julia Kadel/Unsplash