UA-145057765-1 Stress enligt Kierkegaard – EXISTENSIS

Stress enligt Kierkegaard

Om vi bara söker evolutionära eller neurologiska svar på stressreaktioner kan vi missa viktiga pusselbitar för att ta oss ur skadlig stress. Därför fokuserar bloggen ett tag framöver på några existentiella perspektiv på stress för att fördjupa förståelsen av vad som kan spela roll när allt känns övermäktigt. Först ut är Kierkegaard.

Filosofen Sören Kierkegaard menade att våra personligheter blir till någonstans i spänningsfältet mellan nödvändigheterna och möjligheterna i vårt liv. Och i det spänningsfältet finns gott om saker som kan stressa upp oss eller förstärka vår reaktion på en yttre händelse.

Alla val som ska göras

Om vi börjar med den ena ytterligheten på skalan: möjligheterna, så skrev Kierkegaard bland annat att en människa kan ”springa ifrån sig självt” när hon konfronteras med möjligheterna i sitt liv. Och kanske har det aldrig varit mer sant än nu. Katalogerna över utbildningar och variationerna inom yrkeslivet är ett dignande smörgåsbord. Vi kan bli jordenruntresenärer som bloggar om det, eller så kan vi bli bilmekaniker, eller revisorer eller nagelskulptörer. Kierkegaard skrev: ”Detta själv blir en abstrakt möjlighet, det sprattlar sig trött i möjligheterna, men det kommer inte ur stället och heller inte till något ställe…”

Hur ska vi veta vad vi vill – och vad som är vår egen vilja och vad som är andras förväntningar?

En gymnasieelev eller en ung människa i tjugoårsåldern förstår nog direkt vad Kierkegaard menar. Men troligtvis känner även äldre igen sig. För visst finns hela tiden en gnagande känsla av att vi borde vilja komma vidare; att vi ska vilja sträva till något annat, något bättre. Något som ger status och mer pengar.

Vi vill ju även ha en rik fritid där vi tar tillvara på alla möjligheter. Både vi vuxna, men också barn, har fyllda kalendrar med olika aktiviteter. Och däremellan ska hela logistiken ändå funka. Det ska stå mat på bordet och vi vill ha ett hem som är välstädat jämnt och gärna modern inrett också.

Själva strävan gör att vi inte låter oss hitta den stilla lunken i det bekanta. Vi har svårt att vila i förutsägbarheten och tryggheten som finns i att kunna. Vi vill styra allt i vårt liv för att ha maxat det, för vem vill dö utan att ha en lista vi checkat av?

Det som begränsar

Här menade Kierkegaard att vi kan räddas av nödvändigheterna. De är sådant i vårt liv som är bestämt utan möjlighet att ändra på dem. Det kan vara fysiska eller geografiska förutsättningar, men också ekonomiskt svängrum eller rent av begränsningar i vad vi har fallenhet för. Även tiden kan räknas hit.

Nödvändigheterna sätter ramar och gallrar bland alternativen. Om vi kan ta det med ro, kan nödvändigheterna alltså bilda en sandbank att stå på i ett hav av möjligheter.

Men nödvändigheterna kan också ställa till problem. ”Att sakna möjlighet är som att vara stum”, skrev Kierkegaard. Om vi inte kan klättra i karriären, eller hejda en omorganisation på jobbet som vi ogillar, kan det stressa och påverka oss. Vi kan bli nedstämda av att inte riktigt vilja acceptera att kroppen inte klarar jobbet vi redan har, och vi kan bli frustrerade av att coronarestriktionerna sätter stopp för att göra sådant som gör oss glada. Den typen av stress kommer kan bli en form av bitterhet; en långsamt urholkande stress. Här gäller att vända på frågan och undra vilka möjligheter jag har trots allt, och vad är tillräckligt?

Det gäller också att ha koll på vad som är vad. Att ha gjort något i sitt liv till en nödvändighet fast det egentligen är en möjlighet, d v s att inte se att det finns ett val, kan hålla människor kvar i äktenskap, i anställningar eller i ett konsumtions- eller beteendemönster som egentligen skaver. Här spelar våra föreställningar om vad som är eftersträvansvärt roll. Vi ser oss som fångna i ett ekorrhjul som vi inte mäktar kliva ur, fast vi egentligen bara behöver sluta springa.

Att vilja vara sig själv

Kierkegaard använde aldrig ordet stress. Han kallade det istället för förtvivlan och sade att det är ”sjukdomen till döds”. Enligt honom, beror förtvivlan på att vi inte riktigt vet vilka vi själva är. Det kan också vara stressande att ha förstått vilka vi är, men att det inte riktigt passar in i vår bild av hur vi borde vara. Kierkegaard gick så långt att han menade att alla är förtvivlade, oavsett om det vet om det eller inte: ”Att alltså den som är förtvivlad själv är ovetande om att hans tillstånd är förtvivlan, gör ingenting till saken. han är lika fullt förtvivlad.

Att sakna stark självkänsla och att inte riktigt veta vilka vi är kan ställa till en rad problem. Många konflikter på jobbet bottnar förmodligen i det här grundproblemet. Utan koll på dina känslor, din vilja och dina gränser blir du sämre på att hantera stressande situationer både på jobbet och hemma. Dålig självkänsla leder till bristande kommunikationsförmåga och gränssättande. Då kan det vara lätt att ta på sig för mycket jobb, eller svårt att ta sig ur tärande relationer.

Nästa gång du känner dig stressad i ditt liv – nöj dig inte med att bara identifiera vad i det yttre som orsakat problemet – sök också i ditt inre efter om din livssträvan gått vilse någonstans mellan nödvändigheter och möjligheter. Fråga också dig själv om du vet vem du egentligen är, eller om du fastnat i en förtvivlan över ditt självs otydlighet.

Och kom ihåg. Livspusslet är inte ett pussel med olika aktiviteter som ska passa in inom en viss mängd tid – utan snarare ett pussel där bitar av olika tankesätt och föreställningar ska passa samman med både dina begränsningar OCH möjligheter..

Läs också Stress enligt Jung och Existentiella perspektiv på stress.

Lämna ett svar