UA-145057765-1 Sorg – en hemlös kärlek – EXISTENSIS

Sorg – en hemlös kärlek

Sorg sliter sönder tillvaron och lämnar den kärlek man känt hängande i luften, hemlös och utan mottagare. Lösningen är inte att glömma och gå vidare. Den gamla kärleken behöver bli något annat. Den behöver en ny tillvaro för att den sörjande ska kunna kliva in i det nya livet utan den döda, men med kärleken kvar.

En lärare jag haft i existentiell psykologi sa om sorg att den härrör ur kärleken och att vara i sorg är att vara i kärlek till den förlorade. Och jag tänker att sorg är ännu mer än så. Det finns inte längre en levande mottagare kvar. Att ha förlorat en kär person är också att ha förlorat den mening som själva älskandet gav. Kvar står man där med sin kärlek som nu saknar ett hem. Och den liksom skvimpar mellan fingrarna och man kämpar för att hitta någonstans att göra av den så att den inte rinner bort ut i intet.

För den efterlevande har ljuset som gjorde livet levande släckts och det bli svårt att se att något finns kvar omkring en alls. De vardagshandlingar man gjort för den man älskade har nu ingen behövande.

Sorgen sliter sönder omsorgens vardagliga väv. Och i revan som uppstått träder bara frågor fram som inte lämnar en med ro: Varför hände det här? Hur ska livet bli nu? Vem är jag utan den människa jag förlorat? Vi som skulle gå i pension tidigt för att resa, vad blir det med det nu? Vad ska jag leva för nu?

Att möta någon som sörjer är svårt. De flesta av oss är så handlingsinriktade och problemlösande att vi har svårt att bara vara med sorgen. Till en viss gräns kan man hjälpa till med hushållssysslor, laga mat och åka och handla, men själva sorgen kan man inte ta bort.

Istället handlar det om mod att vara närvarande med den som sörjer. Att inte förminska de känslor som finns, eller vifta bort dom med att prata om en framtid som ännu inte finns inom synhåll för den som sörjer. Att kanske inte ens prata utan låta sorgen vara tyst.

Lars Björklund och Kerstin Dilmar som skrivit boken ”Rum för livet” menar att den första tiden efter en förlust kan präglas av en tid av ordlöshet. Personen som sörjer saknar ord för sina känslor. Ordfattigdomen är en naturlig fas av sorgen, men om man fastnar där, blir det som att förlusten fortfarande pågår inombords. Därför är det bra att den som sörjer får prata om sin sorg och saknad. Att få sätta ord på sin sorg är ett första steg vidare.

En person som sörjer behöver SE den nuvarande situationen så som den är. Och det kanske tar ett tag och kräver många samtal. Kanske är det först svårt att närma sig det krassa faktumet att den man älskat inte finns mer, att alla framtidsplaner där personen ingick är bortryckta.

När den sörjande börjar se sin situation går det att börja SORTERA i det som är. Finns det besvikelse över att livet blev som det blev? Att förhoppningar tagits ifrån en? Kanske finns också svåra känslor kring den döda: obehagliga upplevelser, mindre smickrande sidor hos den avlidna och kanske till och med en känsla av lättnad för att personen nu är död. Efter ett tag träder det fram en bild av vad som gått förlorat och vad som finns kvar av den egna identiteten, framtidsförhoppningar och livsmening.

Då förlusten framträtt i all tydlighet är det viktigt att ge sig tid att SÖRJA. I Rum för livet liknas sorgen med en förlossning där sorg är som ett barn som ska födas. Det gör ont. Kroppen tar över och det är bara att följa med. Och följer du inte med kan kroppen göra revolt och tvinga dig på knä. I vilket fall kommer något till sist att födas ur sorgen.

När sorgen börjar värka mot sitt slut väntar FÖRSONINGEN. Just det ordet tillåter den sörjande att fortfarande vara ilsken eller besviken, samtidigt som hen förlikar sig med den nya verkligheten utan den döde. I den här processen föds också den gamla kärlekens nya form och vistelseplats. Men försoningen kräver en viljehandling av den som sörjer. Vill man fortfarande låta kärleken vara hemlös med drömmar om det som var, eller är man redo att skapa ett nytt bo och en ny tillvaro för kärleken? Det steget kräver ett beslut.

Den här processen liknar i mycket den som sker vid andra förluster i livet. Om man förlorar arbetet eller går igenom en skilsmässa eller separation. Den gamla tillvaron behöver få en ny vistelse i det nya livet, som ett minne och en berättelse.

Lämna ett svar