Sinnesro varar sällan länge. Skit händer och det inre kaoset är ett faktum igen. Vi blir kränkta, sårade och känner oss berövade på bekräftelse och acceptans. Men måste det vara så? Går det att skapa sinnesro och förbli kvar i den?
Sinnesro är något underbart. Det är ett tillstånd där allt känns rätt och det går att vila i det som är. Det är som långsamt singlande snöflingor eller en spegelblank yta på en sjö.
När sinnesron infaller följs stunderna oftast åt av en lågmäld glädje, ett slags lidelsefull njutning i stunden. Man vill inget annat än att bevara det som är för evigt. Men så blir det inte. När man minst anar det rullar de mörka molnen in. Ibland långsamt. Ibland plötsligt. Och lugnet skingras.
Vår medfödda sinnesroförstörare
Oftast skyller vi nog förstörd sinnesro på någon annans agerande eller på livet i stort. Typiskt, brukar vi sucka, aldrig får man vara glad! Och vi längtar genast tillbaka. Det känns lite som att ha blivit utslängd från paradiset.
Men ju äldre jag blir desto mer övertygad blir jag att det är vi själva som ställer oss i vägen för sinnesron. Jag tror Viktor Frankl hade rätt när han sa att vi alltid kan välja förhållningssätt. Men det är inte lätt. För det som förstör är vår medfödda, motstridiga och starka drift att socialiseras in i flocken men att också samtidigt vilja hävda vår person och vår plats.
Driften är på sitt sätt nödvändig. Jag tror inte att den är ett misstag. Den är något ”kommer med köttet”, en egenskap som hjälper oss att tillhöra en grupp eftersom vi alltid är svagare på egen hand (det är den driften som påvisades i Solomon Asch berömda experiment från 50-talet där det sociala trycket från en grupp människor som fått i uppgift att svara fel på frågor, fick experimentdeltagarna att hålla med om uppgifter som uppenbart inte stämde.)
Förflyttning av vårt centrum
Men jag tror även att vi är mer än vårt kött. Parallellt med en fysiskt påtaglig verklighet tycks vi människor också ha ett medvetande som är något annat än ”köttet”. Och det är här möjligheten till sinnesro, och att leva gott trots driften, ligger.
Detta annat kan vi kalla medvetandet, livsanden, själen, Självet eller något annat. Namnet är inte viktigt utan det viktiga är att vi lyfter fram detta som något påtagligt och som något vi i grunden är. Detta något är det som är livet självt och det tar i sig form som allt fysiskt. Och jag tror att vi kan skifta vårt centrum, vårt perspektiv, från att utgå från vårt Ego till att utgå från Självet.
För mig handlar därför personlig utveckling inte främst om att överkomma ångest, nedstämdhet och dåligt självförtroende för att kunna hävda oss i den materiella världen. Det handlar inte heller om att utplåna vårt engagemang i världen och kroppen som många religiösa traditioner och stoikerna strävar efter. För mig handlar personlig utveckling om att tämja Egot och dess begär så att jag kan landa i en autenticitet, Självet, som tjänar livet självt istället.
Det handlar alltså om en centrumförflyttning. Att se vår samhörighet med allt som vår utgångspunkt. Inte det snäva Egot, vår personlighet. Personligheten är det redskap vi har fyllt av egenheter och fallenheter som gör att vi kan bidra på ett alldeles eget sätt.
Jag tror alltså inte bara att vi har en möjlighet att leva våra liv utifrån vad livet självt vill åstadkomma i ett större helhetsperspektiv, jag tror också att det är meningen. Och livet självt behöver kroppen som tar emot detta. Utan kropp inget liv.
Men någonstans på vägen har vi glömt vem som är den egentliga ”regenten” för livet självt och istället har vi fyllts av högmod och tagit över ratten själva och låtit livet koka ner till en enda fråga: ”What´s in it for me?” istället för att frågan är”What´s my part to fill?”.
Den första frågan leder oss in på en allt ensammare väg. Att alltid vakta på sin rätt, sin bekräftelse, sitt anseende och sitt materiella välstånd skapar misstro, misstänksamhet, girighet, avundsjuka, frosseri och lättja och en känsla av att alltid gå miste om något, att alltid ha för lite.
Men själviskheten har ett pris. Förr eller senare skaver det och känns ensamt. Vi kan fyllas av meningslöshet och tomhet: ”Jag har allt och ändå, ska det inte vara mer än så här? Varför är jag inte glad?”
Enligt sufismen är skavet, meningslösheten, ångesten och tomheten ett rop från livet självt som vill locka dig tillbaka från din vilsenhet. Det är ett rop för att du ska komma hem, för att du ska öppna upp ditt slutna hjärta för omvärlden. Det är en biljett till att skifta centrum för ditt liv från att handla om ditt Ego till att handla om livet självt. Då kommer sinnesron. Och den kan bli något mer bestående i ditt liv. Och den kan underlätta när det stormar omkring dig.
Receptet för sinnesro
Men receptet för sinnesro då? Det jag utlovade i rubriken? Tyvärr finns inget enkelt recept. Var och en av oss har gått vilse på vårt alldeles egna sätt att vi också själva måste skriva det receptet. Ja, jag for med klickbetande i rubriken och gav sken att jag hade ett recept. Men jag har något att fundera utifrån som kan ge ledtrådar.
Fransiskanermunken Richard Rohr har listat några kännetecken för när sinnesron uppstår och eftersom sinnesron är ett tecken på att vi just då är i fas med livet självt och inte kör vår egen agenda innehåller de stunderna samtidigt också en fingervisning mot vad vi själva kan ha gjort för att ha ställt oss i vägen när vi inte upplever sinnesro.
Så läs dem. Se vilken du stannar upp vid. Där det bränner till lite av igenkänning finns kanske ditt recept att hämta. Fundera sen hur det ska se ut. Hur ska du känna igen när det kommer. Och hur ska du kunna hejda dig och göra annorlunda. Vad är det som behövs istället för din vanliga reaktion?
Tillfällen då sinnesro uppstår:
- När du inte alltid behöver ha rätt.
- När du inte längre behöver jämföra dig själv med andra.
- När ditt sinne kan vara kreativt, men utan att behöva berätta om det för andra.
- När du kan leva tillfreds med det som stunden erbjuder.
- När ditt ego inte alltid behöver vara boss utan kan tjäna stunden på ett öppen och bidragande sätt.
- När din hjärna och tanken följer ditt hjärtas ledning.
- När du är nyfiken och intresserad och inte misstänksam och ifrågasättande.
- När din hjärna inte är upptagen med att grubbla sår och oförätter.
- När du inte alltid hoppas att framtiden ska vara bättre än det som är idag och just nu.
- När du förmår acceptera och omfamna dig själv som du är, med ofullkomligheter och allt.
- När du inte alltid delar upp folk i fack och dömer ut den ena eller andra sidan.
- När du klarar av att både kritisera på ett icke-kränkande sätt och inte heller låta dig bli kränkt av kritik.
- När du har tålamod att vänta, lyssna och lära.
- När du kan leva och vara tillfreds utan upplösning eller lösning av en konflikt eller fråga.
- När du kan förlåta och gå vidare.
- När du inte behöver klaga eller oroa dig för att bli motiverad.
- När du kan se gud/livet/något större i allt.
Foto: Rodolfo Sanchez Carvalho/Unsplash