Det är bekvämt och tryggt att inte sticka ut. Men det är en bedräglig trygghet. Den kan börja äta dig inifrån. Och då måste du fråga dig om det är värt att stanna under medelmåttighetens bedövande kamouflage…
Att vara som alla andra är människans motsvarighet till ett kamouflage som ska skydda oss från attack och sårbarhet. Medelmåttigheten gör oss osynliga. Lite grann som att tillhöra ett stort stim och därmed försvinna i mängden.
I det sammanhanget är mindervärdeskomplex vår bästa vän. Känslor av värdelöshet, rädsla för att prova nya saker och för att stå för något fullt ut hjälper till att hålla oss på plats.
I det perspektivet är det vår storhet som skrämmer, det som utmärker oss och som är var och ens unika möjlighet till att bidra till världen, inte vår värdelöshet.
Vi är alla en bricka i den rörelse som är livet. Våra enskilda liv spelar ingen roll i det stora hela, samtidigt som vi absolut spelar roll. Men vi spelar roll som LIVET och inte som person.
Att kliva utanför kamouflaget
Men för att ikläda oss den större roll, som vi alla har möjlighet att spela, behöver vi kliva in i ljuset. Vi behöver ta plats med den fallenhet och det vi kan bidra med fullt ut. Vi behöver träda fram som de människor vi förmår vara. Inte hålla tillbaka. Och det skrämmer.
Ett kliv ut ur medelmåttigheten är samtidigt ett kliv ut ur kamouflaget och det jämngrå stimmet. Vi öppnar upp för kritik, missnöje, avundsjuka, ifrågasättande, missförstånd.
Stimmet och medelmåttigheten vill inte dra uppmärksamhet till sig. Familjen tycker inte om när du bryter av. Inte heller dina barn, vänner eller partner. För att inte tala om samhället och staten. Hur skulle det se ut och alla gjorde som du?
Normväven håller stimmet i schack. Den är själva kamouflagedräkten. MAN ska göra som MAN ska. Vi håller alltså inte bara oss själva på plats. Vi gör indirekt detsamma med alla andra genom att LEVA i enlighet med stimmet.
Så inte konstigt att vi är rädda för vår egen storhet. Men är vi beredda att betala priset som medelmåttigheten kostar? Som kan leda till ett tillstånd av tristess, grå nedstämdhet, meningslöshet, alienation eller nihilism? Det är här vi bedrar oss. Går miste om livets frukter.
Men alla klarar inte av att sälla sig till massan (Kanske är det inte heller önskvärt ur Livets perspektiv?). Att kasta kamouflaget är läskigt. Vi vet ju inte själva riktigt vad det innebär. Vilka är vi därunder? Finns det fog för vår egen rädsla för vår egen kapacitet? Kommer vi att bli ensamma utan stimmet?
Svårigheten att bryta sig loss
Men hur vet jag när jag tar ett steg ut ur medelmåttigheten och inte ännu ett in i stimmet?
Om din drivkraft är likes och beröm, om det är att bli speciell och unik, då är du ute efter den medelmåttighet som är kändisskapets medelmåttighet. Den normen är lika stark som svensson-normen.
Om du låter nyfikenhet, skaparlust, lust att ge styra utan att förvänta dig feedback från omgivningen. Om du gör för att du inte kan låta bli, för att det får dig att känna dig levande, då är du på rätt väg.
Prova!
Kanske vet du ännu inte vilka möjligheter just du går och bär på. Men du vet om du känner dig less på livet. Om allt bara rullar på samma, lika hela tiden. Då har det börjat skava. Då ska du kanske fundera på att sluta hålla tillbaka och ta klivet ut ur stimmet.
Ingen vet hur det klivet blir för just dig. Du måste prova. Följ din nyfikenhet. Den leder dig dit. Men världen behöver fler som låter livet göra som det vill.
Ingen har sagt detta bättre än Marianne Williamsson:
”Det vi fruktar mest
MARIANNE WILLIAMSSON
är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan
är att vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker
som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss:
Skulle jag vara lysande, fantastisk,
begåvad och förbluffande?
Egentligen – hur kan vi undgå att vara det?
Du är ett barn av Livet.
Att låtsas vara liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst med att förminska dig,
för att andra inte ska känna sig osäkra.
Vi föddes för att förverkliga
Livets härlighet inom oss.
Den finns inte bara i några av oss:
Den finns i alla.
Och när vi låter vårt eget ljus skina
ger vi omedvetet andra tillåtelse
att göra detsamma.
När vi har gjort oss fria från vår egen rädsla,
gör vår närvaro andra automatiskt fria.”
Foto: Dorothea Oldani/Unsplash