UA-145057765-1 Hur onlinemöten lärt mig älska min kropp – EXISTENSIS

Hur onlinemöten lärt mig älska min kropp

Mellan laggande bild och upphackat ljud försöker vi mötas över avstånd. Att vi kan det är fantastiskt. Men det blir absolut inte samma som att mötas öga mot öga i samma rum. Det känns ”torrt” på något vis. Så vad är det som fattas i det digitala mötet?

Under året har jag fascinerats och försmäktat i den digitala världen. Att vi kan mötas över stora geografiska avstånd är fantastiskt. I år har jag deltagit på massor av spännande konferenser och retreater världen över som jag aldrig fått chansen att göra annars. Onlinemötena är här för att stanna. Ingen tvekan.

Men samtidigt har jag dväljts i en känsla av att något fattas. Det handlar om ögonkontakt och ett slags utstrålning från den kroppsliga närvaron. Visst. Teknikstrul, den fyrkantiga skärmen och tvådimensionaliteten skapar avstånd och en overklighetskänsla. Inte så konstigt. Men möjligheten att kommunicera finns ju där. Vi kan prata och höras. Så vad handlar förlusten om egentligen?

Den franske filosofen Maurice Merlau-Ponty menade att vi inte så mycket har kroppsom att vi befolkar den. Vi lever med den och i den i mötet med den övriga världen. Ur våra kroppars möten blir vi själva till. Och ur våra kroppars möten gör vi tolkningar av världen och dem vi möter. Merlau-Ponty såg också en skillnad mellan den fysiska kroppen och den levda kroppen. Där den fysiska kroppen är dess längd, vikt och livsupprätthållande funktioner. Den levda kroppen däremot är en ”upplevelsekropp” genom vars beröring och sinnesintryck vi rör oss i världen. Den levda kroppen är vårt organiska levande; vår uppfattning av och våra beslut av hur vi ska interagera med omgivningen.

Det är i upplevelsekroppen vi märker en brist i de digitala mötena. För tänk hur vi brukar säga att vi kan se själens spegel i ögonen. Hur ska det gå till när det är omöjligt att få ögonkontakt i det digitala? Om du stirrar in i webbkameran förlorar du samtidigt den andres blick ur sikte, och vice versa. Det är ett omöjligt möte. Det duger till att avhandla fakta och framsteg i ett projekt, men din möjlighet att läsa av inre tillstånd; det vill säga det som inte sägs försvagas. Du går miste om knappt märkbara nyanser i rörelser, andetag, blickfång, sådant som uttrycker en sinnesstämning. Och med risk att låta flummig går det inte riktigt heller att läsa av, vad jag i brist på annat inte kan sammanfatta bättre, än den andres energi.

Onlinemötena blir ett slags ”torrmöten” där vi får nöja oss med det som hade kunnat skrivas i en rad mejl. Det är praktiskt och det hjälper oss att utföra uppgifter och tänka tillsammans kring problem. Men vi förlorar mötet, det vill säga det ögonblick där vi träder fram som hela vårt jag, som en fysisk och psykisk närvaro, och har en möjlighet att tas emot av den andre som också möter oss i sin helhet och som vi kan ta emot.

Det kroppsliga har blivit sekundärt i vår moderna tid. På sin höjd ger vi kroppen uppmärksamhet om den fallit bortom normen och blivit för tjock eller om den blivit sjuk på något vis. Vi har bildligt talat skurit av huvudet från kroppen och flyttat in i hjärnan i tron att den är bokstavligt avskuren från kroppen. Kroppen förknippas med det där kladdiga som kallas känslor och som förstör den svala intellektuella brisen och de rationella besluten.

Men så kommer det digitala mötet och vi påminns. Där sitter vi och skruvar oss och undrar vad som fattas. Egentligen kommer de framtvingade onlinemötena i rättan tid. Vi behöver påminnas om att vi är kroppsliga varelser och att hjärnan står sig slätt utan dess innerliga upplevelse av det vi möter.

Att uppfatta och leva sig in något med alla sinnesintryck i ett möte gör enligt Martin Buber, en annan filosof, att vi inte objektifierar den andre och gör den till något som vi ska lära känna för att dra nytta av densamma. En närkontakt med den andre öppnar för att inte förutfattade meningar ska stå i vägen. Onlinemötet gör det också svårt för den där mänskliga kontakten vi vet att vi inte klarar oss utan. Som gör oss empatiska. Låt oss därför inte tappa bort den i de digitala möjligheterna. Utan låt de de digitala möjligheterna väcka liv i uppmärksamheten och närvaron som kroppen förtjänar.

Lämna ett svar