Vad ska du göra på semestern? Vad har du för planer? Borde vi inte renovera? Ska vi bjuda hit någon? Alltid på väg bort från det som händer här och nu. Men tänk om det oväntade äventyret finns bortom tristessen? Vi måste bara ha tråkigt först.
Som barn tvingades vi göra det ibland; bli sittande utan något att göra. Vi hovrade säkert runt våra föräldrar och drev dem till vansinne. Men nån teve sändes inte dagtid och det fanns varken datorer, smarta telefoner eller tevespel. Även om idrottande och andra aktiviteter fanns tillgängliga, tror jag inte att floden av möjligheter var lika stor som nu. Vi mötte förmodligen tristess oftare än både barn och vuxna gör idag.
Tristess kan definieras som avsaknad av yttre stimulans, brist på kreativa idéer, mättnadstråkighet (när man gjort något för mycket) eller som existentiell tråkighet, d v s avsaknad av en riktning i livet. Vetenskapliga studier har visat att långvarig tristess kan leda till depression, men det verkar vara svårt att visa vilket som egentligen leder till vad och kommer först.
Men som så mycket annat finns två sidor av myntet. Tristess kan också vara positivt. Det är ett tillstånd av mental stillhet. Det är lite som stormens öga; en plats kring vilken vardagens larm kan fortgå, men just där du är, händer inget. De flesta av oss tycker att den platsen är outhärdlig. Vi kastar oss genast över något nytt projekt – vad som helst – eller ringer en vän för att ”slå ihjäl tid” (ett uttryck som verkligen talar om att det handlar om en kamp mot stillheten). Vi känner alla igen det, eller hur? Men varför är tråkighet så svår att uthärda?
Jag tror att vi inte står ut med den klarhet som tristessen erbjuder. För där i stillheten blir sakernas tillstånd så smärtsamt tydliga. Samma sak om vi kastat oss in i en loop där vi som besatta ägnar oss åt samma sak om och om igen; som träning, shopping, bok efter bok, bingetittande på teve eller någon hobby. När kicken av det nya ebbar ut träder samma klarhet fram, och går inte längre att hålla borta. Förmodligen känner vi då plötsligt de känslor som vi jobbat så hårt att stänga ute; sorg, vrede, rädsla, ångest, ånger.
Men tristessen är också en portal; en reva i vardagens väv. I öppningen tränger ett nytt ljus in och du ser det inte alls är ett annat jobb du behöver, du behöver en ny relation. Eller så inser du att du på andra sätt lever ett liv som behöver ändras.
För att nå dit behöver du stoppa flykten och låta tristessen värka ut. De känslor som kommer måste få kännas, och kännas fullt ut; myrorna i benen, sockerdrickan i bröstet, orosfladdret, suckarna som trängs i strupen; så väntar något annat på andra sidan. Mitt i tristessens outhärdlighet skiftar blicken. Och lite grann som fenomenet där du ska stirra på en bild tills något annat framträder, ser du något nytt och det sedda kan inte göras osett. Plötsligt fylls du av en lust att göra något. Eller du ser på allt det vardagliga på ett nytt sätt.
Jag brukar åka till Örskär, en liten ö norr om en annan ö. Där finns ett vandrarhem som har en enkel stuga som ligger för sig själv och lite avsides. Där brukar jag praktisera ”stirr” som min äldsta son döpt det till. Först brusar hjärnan av allsköns tankar. Där sprutar dialoger jag skulle ha haft om det funnits någon att prata med. Jag tänker på projekt jag skulle vilja ägna mig åt. Jag tänker på vad jag ska äta härnäst. Jag tänker på vad klockan är. I bröstet fladdrar oro och ängslighet, och jag låter den fladdra. Sakta, sakta framträder den omgivande naturen framför mig. Då ser jag braxen som nöjesplaskar i dyn i strandkanten. Då ser jag dagsländorna med sin märkliga upp och ner-flygning. Då ser jag färgerna och formerna på stenarna. Och mitt i allt en läkande stillhet. Jag glömmer min ”persons” vardagliga bekymmer och upplever mitt självs nyfikenhet.
Det finns också stunder där jag i tristessen överrumplats av mindre sköna känslor. Sådana som man tror man ska gå under av. Men det gör man inte. Det är själva kontrollerandet av sådana känslor som dränerar en. Efter att ha provat några gånger, uppstår alltid samma stillhet bortom tristessen och känslorna. Bara jag inte ältar berättelsen som hör till känslan i mina tankar. För ältandet är inte att känna – utan att tänka känslan.
Stillheten kommer inte ta bort själva känslan, men väl krampen som fördubblar den. Och istället seglar ett tomt, skönt lugn upp sida vid sida. Ibland till och med känslor som liknar förälskelse.
Jag skulle alltså vilja slå ett slag för tråkighets-bad. När jag skriver det här är det semestertider och väderprognosen ser ut att erbjuda många möjligheter. Prova åtminstone ordentligt först, på det sätt jag beskrivit här. Det värsta som kan hända är att du ändå känner de känslor du inbillar dig att du kan kontrollera bort.
Med hopp om att din semester också blir tråkig!
”You need not leave your room.
–Franz Kafka
Remain sitting at your table and listen.
You need not even listen, simply wait.
You need not even wait, just learn to be quiet
And still and solitary.
The world will freely offer itself to you
To be unmasked. It has no choice;
It will roll in ecstasy at your feet.”