UA-145057765-1 Så bryter du nedstängningen – EXISTENSIS

Så bryter du nedstängningen

Efter veckor av att känna mig fångad i en mental tvångströja, vaknar mina ögon till liv igen, av en enkel liten humlas surrande. Så missa inte det stora oändliga Livet som pågår omkring dig. Det enda du behöver göra är att ta dig tid att titta!

Så kom påsken och med den en smygande trötthet. Plötsligt är jag less på corona. Less på social distansering. Less på korkade frågor från journalister. Less på människors (och min egen) skräckblandade förtjusning över att allt är upp och ner. Jag vill inte mer.

Men så tog jag en promenad i kvällssolen igår och plötsligt minns jag. Över det torra gräset surrar humlor och fjärilar fladdrar förbi. På grenarna sväller knoppar och några har redan slagit ut. På myrstackarna myllrar svarta flockar av febril aktivitet. I luften drillar lärkor och en och annan mås skrattar till. Och jag kommer ihåg. Livet har inte upphört, för Livet känns inte vid någon nedstängning. Det är bara jag som är begränsad i min rörlighet, resten är fritt.

Med ens tränger livskraften fram med all tydlighet och jag drabbas av förundran. Sinnen, som så länge varit fördunklade av min frustration över att jag behövt hålla mig isolerad på grund av hosta, vaknar till liv.

Hur lätt är det inte att glömma och falla in i en slags zombieliknande dvala? Och hur enkelt är det inte att vakna upp? Allt som behövs är att vara i naturen, oavsett väder. Många studier har visat hur välgörande naturvistelser är för vårt välbefinnande. Skogsbad – Shinrin Yoku – kallar japanerna det. Och visst vet vi det, men vi glömmer.

Istället för att gå livet till mötes och och ”sluta vallgravarna” som skapar en isolerande känsla, är det lätt att vi väljer att ”gräva vallgravarna djupare” med ökad ensamhetskänsla som resultat. Det kan tyckas enkelt att dra sig in i sig själv och den situation man befinner sig i.

Istället för att se det Liv som pågår runt omkring oss, klarar vi bara av att se bristen på liv. Och förstå mig rätt. Det jag säger är ingen uppmaning till att låtsas som om coronakrisen med alla begränsningar inte är verklig och nödvändig. Det jag säger är att båda perspektiven är sanna samtidigt. Det GÅR att se både och. Det går att bryta den mentala nedstängningen, men förbli i en fysisk.

Så nu vill jag påminna om ängarna, parkerna och skogen. Om du känner dig nedstämd och hopplös som jag gjorde, så gå ut och sätt dig. Och kan du inte gå ut är jag ganska säker på att krukväxter och blommor kan ha samma effekt. Kanske kan till och med ett husdjurs blick eller eventuell partner eller barn väcka samma känsla. Om vi bara tar oss tid att titta.

Förhoppningsvis vaknar din förundran ur ditt begrundande; det där oordbara mötet med något vi anar, men inte riktigt förstår, men som inger ett lugn samtidigt som det hisnar.

Om förundran behöver beskrivas, kanske man kan beskriva den så: en skärpt eller fördjupad uppmärksamhet inför något underbart man aldrig räknat med, men i den stund man möter det känner man igen det som något man längtat efter i hela sitt liv. 

Det väntade möter det oväntade och en blixt slår upp ur mötet.  – – – Världen tar ett språng ut ur sig själv. Och jag tar ett språng ur mig själv. Världen (är) större och djupare än jag tror. Och jag (är)  mer än jag själv tror mig om.

Förundran är en liten svindel av klarhet.

Ylva Eggehorns Dag och natt  – ord för årets alla dagar

Lämna ett svar