Vi vill ju må bra. Men viljan att må bättre, kan också vara det som hindrar dig från att i slutändan må bättre på ett hållbart långsiktigt sätt. Så snubblar du i dina försök att må bättre, kan det bero på att du inte först vågar öppna dörren till ditt mörker.
Om nu skuggarbete är bra och teorin stämmer, varför hör vi inte talas om Carl Jung och våra skuggsidor oftare? Varför är det inte ett större intresse från psykologer och psykoterapeuter?
Kruxet är vår längtan att må bra. Samtidigt som den är vår drivkraft för att ta itu med våra problem är den också det största hindret. Drivkraften tjänar oss ofta väl, men den kan också göra att vi inte gärna utmanar oss och tar tag i surdegar. Och skuggarbete är jobbigt. Det kostar en del skam och tårar innan vi får belöningen. Ibland kan det frammana rent ångestliknande effekter.
Ett annat problem kan vara ett slags högmod: ”jag vet väl vad jag gör, jag har koll!”. Högmodet är en inställning att du redan bemästrar livet, till skillnad från andra ”misslyckade” människor, och minsann inte behöver grotta i något mörker. Att känna behov av att utvecklas som människa ses alltså som en karaktärsbrist och inte som en ödmjuk insikt.
Självtvivlet, högmodets motsats kan också bli ett hinder. Det yttrar sig som en misstro mot att livet någonsin kan bli bättre för just dig, eller en tro på att andra har förmågan men inte du: ”jag klarar ju inte ens av att hålla ordning på ekonomin”.
Både högmodet och självtvivlet är egentligen två sidor av samma rädsla för att möta sig själv och leder båda till en slags passivitet inför utsikten att nå ett tillstånd där livet känns enklare och bättre. Sammantaget är det vår vilja att må bra, eller vår ovilja att möta det som väcker oro, som hindrar oss från att känna oss fria i oss själva. Det är källan till våra självflyktbeteenden. På så vis kan alltså vår önskan att må bra i stunden förstöra för oss själva istället för att få den motsatta önskade effekten.
För att överkomma hindren för att må bra på djupet är det viktigt att veta vad som väntar på andra sidan skuggarbetet. Inte bara som en tanke. Du behöver även en praktisk erfarenhet i kroppen. Du behöver ha känt hur en avslappnad oförställd version av dig själv känns.
Ditt oförställda jag hittar du i de stunder då du ”glömmer bort dig själv” och är i ett så kallat flow, eller då du upplever en skön, inre stillhet och lugn. Det kan komma då du går helt upp i ett projekt – renovering eller något kreativt – eller då du är i naturen eller mediterar.
Det fina med skuggarbetet är att det som orsakat dina skuggor är mindre viktigt. Det viktiga är snarare att förstå vilken föreställning som händelsen har skapat och vad som blivit förbjudet. Det är också viktigare att kunna erinra sig känslan som händelsen skapat och tanken på att vara det förbjudna. Det spelar alltså ingen roll om du inte vill gå in i specifika traumatiska händelser eller om du har minnen av vad som ligger till grund för föreställningen. Det kan ju faktiskt vara så också att minnet kan vara vilseledande eftersom våra sår också kan bero på rena missuppfattningar från när vi var barn.
Att fokusera på det orättvisa i själva händelsen kan också leda in dig på villospår som hämndkänslor, känsla av att vara ett offer och så vidare. De kan bli ytterligare en självflykt. Men genom att hålla fokuset på föreställningen och känslan, och dra fram de i solen, kan de, om inte spricka på en gång, åtminstone börja pysa ner i storlek. Och genom att sluta springa ifrån rädslan, och istället möta den, får du chansen att upptäcka att under den väntar den oförställdhet som blivit sårad.
Under rädslan väntar lugnet.
Bild: Brett Jordan/Unsplash