Har du varit med om förändringar på jobbet som skulle öka effektiviteten, men de slutade i problem? Någonting är tokigt kring hur vi använder ordet effektivitet. Vi vill ofta väl, men det slutar inte sällan att vi skapar just det problem vi ville undvika, eller andra helt nya. Hur kan vi tänka istället?
Nyligen var jag samtalsledare vid ett filosoficafé som samtalade om begreppet effektivitet. Som vanligt blev det ett samtal som gjorde temat än mer komplext, men som också väckte insikt kring hur vi ofta använder ordet utan att klargöra vad vi egentligen menar. Det lutade också åt att det är själva luddigheten som då uppstår kan förklara varför många försök att effektivisera slutar med att det skapats andra sorters problem, som i sig blir ineffektiva.
Deltagarna i filosoficaféet kom bland annat fram till att vi sällan svarar öppet och ärligt ens för oss själva på frågan om vad som är målet. Vi använder ofta ordet effektivitet i den mening att det som är effektivt är den lösning som ger mest pengar – eller som sparar mest pengar.
Den tanken faller sig kanske naturligt för vinstdrivande bolag, men även de måste ju ha ett syfte med sin verksamhet som är något annat än pengar, exempelvis att tillhandahålla den bästa lösningen eller varan för en kund. Kanske är det också det som skiljer de riktigt framgångsrika företagen från de mindre framgångsrika: de har en bärande och stark idé som handlar om något annat än skapa vinst för aktieägare.
Men det är inte bara vinstdrivande bolag som numer använder ordet effektivitet och syftar på pengar. Idag kan det här höras både från kommunala organisationer och regeringspolitiker. Och som en svans till detta har det skapats ett helt nätverk av mätningar och rapportsystem. Idag finns nog ingen arbetsplats som klarat sig ifrån att bocka i rutor och räkna olika moment.
Filosofen Jonna Bornemark menar i sin nya bok om omdöme, Horisonten finns alltid kvar, att vi idag har blivit ”effektiviseringsblinda”. Vi har fått ett ensidigt fokus på resurssparande och vinst. Samtalet om att göra rätt saker har fått stå åt sidan. Och det beror på ett alltför stort fokus på mätbarhet. Då tenderar vi också att vilja göra det som kan visa mätbara resultat och vi riktar in oss på sådan verksamhet.
Ändå så finns det forskning inom ekonomivärlden som var att man är medveten om andra utgångspunkter för begreppet effektivitet. Bland annat skiljer man på inre och yttre effektivitet. Inre effektivitet är att göra saker rätt och yttre effektivitet är att göra rätt saker. Det ena siktar alltså på själva utförandet, att det är effektivt, och inte slösar på resurserna. Det andra kring att vi organisationen verkligen gör rätt saker för att nå målet.
Men om vårt fokus istället låg på att göra rätt saker blir blir det också krångligare att mäta. Då kommer så kallade mjuka värden in som inte låter sig omvandlas i siffror. Men är det en vettig orsak att helt strunta i de perspektiven? Det kan leda ju i slutändan leda till rent livsföraktande åtgärder.
Ett sådant exempel, och ett sorgligt sådant, är kalhyggena. En före detta anställd inom de stora skogsbolagen, Leif Öst, har visat att det går att ta hand om skog på ett annat sätt. Han har en längre tid skött sin egna privata skog utan att skapa kalhyggen. På köpet har han upplevt både ökad biologisk mångfald och att det kostar mindre för honom som liten skogsbrukare. Det finns också svensk-finska studier som stödjer hans erfarenhet. Att låta större träd stå kvar och fröa av sig skapar inte bara bättre miljö för djuren utan sparar också pengar på dyr markberedning och nyplantering av skog.
Men skogsbolagen ser inte att något annat än att kalhyggen fungerar:
”Tomas Lundmark, professor i skoglig skötsel vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU: – Det funkar ju inte om man är ett investmentbolag, som köpt på sig 200.000 hektar skog som ses som en del i kapitalförvaltningen – det är inte det mest effektiva sättet att sköta skog på.”
Ett envist fasthållande vid ett ensidigt perspektiv alltså. Här går intressena isär på ett väldigt tydligt sätt, och ingen ansträngning görs att söka den metod som tar hänsyn till fler perspektiv.
Men deltagarna vid filosoficaféet kom också fram till att frågan om vem som bestämmer vad målet för något ska vara ytterst handlar om makt. Den som ska bestämma vad som är rätt saker att göra, är sällan de som bebor, arbetar med eller nyttjar det som målet gäller.
Är det inte det vi har politiken till? De är en grupp med makt som medborgare och brukare har röstat fram som lämpliga att styra så att vi både gör saker rätt och att vi gör rätt saker. Men vad hjälper det om de också drabbats av samma ”effektiviseringsblindhet”.
Jag brukar ofta ogilla frågor som besvaras med ett ”det beror på”. Men i det här fallet, kring frågan om vad som är mest effektivt, skulle jag önska att det uttrycket användes oftare. Sen behövs också tid att faktiskt reda ut vari saken beror. Vad värderar vi? Vad är vårt yttersta mål? Vad handlar ruschen om? Coronaåret har visat att livet inte går under av att inget händer en stund.
Ett talande citat för effektiviseringsblindhet kommer från den buddhistmunk som hejdade Björn Natthiko Lindblad när han på västerländskt vis skyndade på ett husbygge inom klosterområdet i Thailand:
”Det viktiga är inte hur effektivt vi genomför det här, utan hur vi alla mår efteråt.”
Ajayn Jaysare, thailändsk buddhistmunk
Om du också vill vara med på ett filosoficafé kan du kika in på den här sidan med vårens caféer och vilka teman vi ska prata om. Caféerna är än så länge online via Zoom.