Har du sagt förlåt någon gång utan att det känns bättre? Eller har du förlåtit men känner att du ändå inte riktigt gått vidare? Det kan bero på att det finns två olika sorters förlåtelse, och bara den ena åstadkommer verklig frigörelse hos båda parter.
Det här inlägget är en fortsättning på det som handlade om svårigheten att älska sig själv. Där skrev jag att för att få det vi vill ha, både från oss själva och andra, behöver vi börja med att ge det vi själva vill ha till andra.
Den tanken, att vi behöver ömsesidigt givande och speglande, för att landa i kärlek både till oss själva och andra, behöver en konkret ingrediens. Något som verkar, som frigör situationen och når den förlösning den behöver.
Och min erfarenhet är att det är förlåtelse. Men inte den gamla vanliga förlåtelsen, så som vi lärt oss att den innebär, utan en ny uppdaterad version.
Problemet med den gamla typen av förlåtelse
Vi tänker vanligtvis på förlåtelse som att den ena parten kommer fram till att de kan ha överseende med något som den tycker att den andre har gjort fel. Det tankesättet förutsätter alltså att vi slår fast felet och sen blir storsinta nog att säga: jag förlåter dig trots det.
Problemet med den synen på förlåtelse är att den sällan frigör någon av parterna, utan den håller kvar skulden i relationen. Visserligen desarmerad, men ändå som ett gammalt groll som närsomhelst kan aktiveras om den belastas igen. För vi betraktar fortfarande felet som ett fel, och inte som en produkt av historiska avlagringar som håller oss fångna, som vi kan kalla arvsskam.
Arvsskammen är en känsla av att vara fel eller att vi alltid gör fel, oavsett vad vi gör, som rinner som ett svart mörker genom generationerna och lämnas vidare till alla nyfödda i familjen. Vi kan vara mer eller mindre medvetna om den, men oavsett vilket orsakar arvsskammen alla möjliga problematiska beteenden hos oss – troligtvis även den handling som överhuvudtaget måste förlåtas!
Och en traditionell sorts förlåtelse förvärrar i bästa fall inte arvsskammen, men den riskerar att göra det i båda parter.
En uppdaterad form av förlåtelse
En förlåtelse som når hela vägen ner i arvsskammen och hjälper till att frigöra båda parter griper sig an det som skett på ett annat sätt, mer enligt den princip jag beskrev i det tidigare inlägget.
Den typen av förlåtelse vilar på en insikt i att vi delar arvsskammen, och att vi båda är mänskliga och sårbara varelser som längtar efter att bli sedda och älskade, och att vi erkänner allt det den andra varit med om som lett fram till den punkt där båda står i den situation det gäller, och att den håller oss fånga och gör att vi handlar på ett sätt vi inte riktigt är medvetna om.
Det handlar alltså mer om att båda parter försonas men arvsskammen som grund, än att titta på det specifika felet som skett, utan mer på det som lett fram till det som skett. Det kräver att båda parter kan se bådas mänsklighet och existentiella utsatthet. Återigen är det det magiska ”jag vet inte” som kan förlösa.
Den som utsatts för något som sårande kan säga: ”Jag vet inte vad som händer nu. Just nu gör det ont och jag vet inte riktigt varför det gör så ont. Vad i mig har gjort att jag reagerar såhär? Det här väckte rädslan att…/Jag känner mig….”.
Den som gjort något sårande kan säga: ”Jag vet inte varför det blev såhär. Något inom mig väckte rädslan att…/känslan att… Vad i mig gjorde att jag reagerade så?”.
En öppenhet för våra historiska avlagringar
En sådan ingång i situationen öppnar upp för att utforska de avlagringar som båda bär med sig. Och i det skenet kan det bli lättare att säga till varandra att ja, det gjorde ont, men det gör inget, jag fattar vart det kom ifrån och att du egentligen inte var ute efter att såra mig. Eller att säga förlåt, jag gjorde fel, jag såg inte klart utan var rädd för att…och så vidare.
Ett sådant samtal gör båda sårbara och frigör en liten rot som varit fäst i arvsskammen. Det för två människor närmare och ger den utveckling mot större autenticitet som en relation har potentialen att ge. Ett sådant samtal villkorar inte som en vanlig förlåtelse gör (”gör aldrig så igen”/”jag ska aldrig göra så igen”), utan öppnar för en villkorslös kärlek där vi ger till den andre det vi själva vill ha; vi vill bli sedda, emottagna, bekräftade, tröst, trygghet, få frigörelse från arvsskammen, omsorg eller vad det kan vara.
Just villkorslösheten, att vi här till skillnaden mot en vanlig förlåtelse inte avkräver något från den andra, gör att vi lättare navigerar runt egots fallgropar. Genom att ingen av parterna ska ställa upp, höja sig, eller krypa till korset undviker man att höja sig eller att sänka sig som riskerar att mata egot. För egot älskar att känslan att vara bäst och att vara sämst lika mycket. Båda de känslorna stärker egot.
Är det jag föreslår lätt? Nej. Men den traditionella sortens förlåtelse är minst lika svår, så varför inte sikta på den uppdaterade sortens förlåtelse som kan fördjupa relationen och bota en del av arvsskammen, när man ändå håller på?
Foto: Ethan Hoover/Unsplash