Vår västerländska kultur vill inte riktigt acceptera det faktum att vår tillvaro till stor del är cyklisk, och att död, jobbiga upplevelser och känslor är normalt. Samtidigt är det cykliska trots allt den verklighet vi lever i och människor kommer inte undan att tampas med svåra existentiella frågor. Hur kan vi återintegrera den här kunskapen? Och hur kan vi påminna oss själva?
Vare sig vi vill eller inte är livs-döds-livscykeln hela tiden närvarande i vårt liv. För det är så livet och allt som existerar fungerar. Det går inte att undkomma. Allt är cykler där formerna som uppstår varierar som böljande vågor.
Men människan vill inte gärna acceptera det cykliska tänket. Vi vill hellre se beständig ordning, fasta eviga former och ständig tillväxt och utveckling mot något bättre: aldrig död eller avveckling. Trots att våra kroppar och naturen självt ständigt påminner oss drömmer vi om en evig ungdom och en evig ymnig tillväxt.
Som envisa åsnor vill vi tro motsatsen och inbillar oss att det är livet vi söker, när vi söker beständighet, fast det enda som inte längre förändras är det som är dött. Och det är just detta jag tror Friedrich Nietsche anspelade på när han sa att människan har en dödslängtan. Vi söker ett fryst tillstånd för att förändringen kan vara smärtsam. Vi mäktar inte att nöja oss med livet så som det är; med både glädje och motgångar.
För egen del har jag börjat ana sanningen i det som så många filosofer och religioner alltid har hävdat: att det egentligen är motståndet mot förändring som gör mest ont. Det är där det stora lidandet ligger: i att ständigt önska sig bort till en drömvärld som inte existerar, att det är icke-toleransen som gör ont.
Det är fortfarande svårt, men jag har också fått uppleva att en inre lätthet infunnit sig i mig, när jag klarat av att finna mig i det som är. De senaste 12 åren har jag fått uppleva att livet är fullt av puppstadier och fröskal som ska spricka. Livet vill helt enkelt bli, och det går inte att stoppa ens med en barnslig dröm om ett liv utan jobbiga känslor och händelser. Livet skiter högtidligt i vad vi tycker: det är större än en enskild person. Och samtidigt är det just kärleken till det enskilda som livet värnar genom att värna mångfald. En paradox igen alltså.
Allt är helt enkelt en samtida utveckling och avveckling. Det nya som ska födas, behöver hämta näring ur det gamla som multnar bort. Den mängd materia och energi som finns på planeten är konstant. Det här gäller överallt. Även när det kommer till arbetssätt, organisationer och på ett personligt plan.
Men vi lever i en kultur som inte lär ut detta, utan som istället uppmuntrar motsatsen.
Och det är sorgligt. För så länge vi inte accepterar livs-döds-livscykeln lever tron att vi kan köpa oss fria från den här sanningen (jag går på den lögnen hela tiden). Vilket driver en hel ekonomi i sig självt. Många är de människor som sprattlar sig trötta i det ekorrhjulet. Och det har förödande konsekvenser för både individer och planeten.
Tron på att det är möjligt att undvika det jobbiga, försvårar också alla försök till personlig förändring, både av sådant som man inte mår bra av och uppbrott från ekorrhjulet. De flesta vill inte gärna låta något gammalt hos sig dö. Vi vill gärna ha allt det gamla kvar också, för säkerhets skull (att falla tillbaka på), och vi utökar därför hellre vårt förvaringsutrymme.
Livs-döds-livs-cykeltänket är alltså varken positivt eller negativt. Det är både-och. Det är att se verkligheten så som den är. Det är att se positivt och negativt som något ofrånkomligt sammanlänkat där den ena inte kan existera utan den andra.
Eftersom vår kultur – i mina ögon – saknar en närvarande påminnelse om att något alltid måste dö om något nytt ska kunna utvecklas och födas, hittade jag på en egen påminnelse. Det blev en tatuering på höger underarm. Jag tog några av Kalis symboler – den indiska gudinnan som står för både liv och död – och knåpade om dem till något som för mig påminner om det här livsflödet. Där finns ett hjärta och där finns en dansande figur, som symboler för livet och kreativiteten, men också treudden för acceptansen av döden som pånyttfödelsens villkor.
Det skulle också lika gärna ha kunnat vara evighetssymbolen om den inte påmint för mycket om Konsum-rörelsens gamla symbol. Eller den taoistiska cirkeln. Och det skulle såklart också ha varit korset som är kristendomens symbol för livs-döds-livscykeln om det inte vore så att gemene man ofta bara ser lidandet i den symbolen och inte pånyttfödelsen. Jag ville helt enkelt också få in dansen och livsglädjen i samma symbol. Därför blev det en egen.
Hur skulle du kunna påminna dig själv?
Foto: Kiril Balobanov/Unsplash