UA-145057765-1 Att tappa riktningen och finna en väg – EXISTENSIS

Att tappa riktningen och finna en väg

Vad har du för plan? Vad tänker du göra med ditt liv? Alltid denna stress att veta vart vi är på väg. Men ser vi verkligen alla våra möjligheter i vår iver att inte tappa riktningen? Och riskerar vi gå miste om den där gläntan vi inte visste att vi sökte?

Det börjar tidigt. I all välmening frågar vi det lilla barnet: vad ska du bli när du blir stor? Med den oskyldiga meningen slår vi fast att hen är förlorade om de inte vet. Man ska veta. Men också i viss mån att man är förlorare om man inte vet. Och så fortsätter det. I skolan och hemma gör vi klart att som människa måste man ha en plan. DU måste åstadkomma något. DU måste veta vad du vill.

Filosofen Edmund Husserl menade att vi människor alltid är riktade. Med det menade han att vårt medvetande alltid har en intention och är på väg mot något. I den uppmärksamheten bär vi med oss hela vår historia, erfarenhet och förutfattade meningar. Det betyder att vi kanske inte alltid ser verkligheten så som den är. För vi ser den genom ett filter.

Det mesta av våra liv rullar på längs en framstakad väg: det är skola, utbildning, jobb, äktenskap, hus och barn. Men så plötsligt rycker livet bort kompassen i oss. Någon dör. Vi skiljer oss. Eller så blir vi uppsagda. Tillvaro får en knuff och riktningen vi tidigare haft rämnar. Vi vet inte längre vart vi är på väg, eller vad vi vill, eller om vi ens velat det som vi så målmedvetet strävat efter.

Vilsenheten kan också komma smygande. Genom en depression eller bara genom att åren går och en långsam förändring av våra jag skapar en ny blick. Plötsligt ter sig vår partner främmande. Jobbet ger inte energi längre. Utan att vi riktigt fattar hur det har gått till har vi tappat riktningen, och förvirrat trampar vi runt på samma fläck.

Då kan en lätt panik uppstå och vi påbörjar snabbt ett sökande efter en ny riktning. Vi går kurser, skaffar datingapp eller så letar vi nytt jobb. Vi måste lösa vacuumet som uppstått – NU!! Dagarna är så få och snart dör vi och vi vill ju inte ha kastat bort ett liv!

Risken, när vi stressar, blir att vi går miste om att verkligen känna efter. Husserl menade att vi genom meditation och stillhet kan sätta vår förutfattade riktadhet inom parentes och därmed bättre se världen i nytt ljus. Men för det krävs tid och tålamod. Då kan vi också hinna se de möjligheter som vi tidigare inte sett. Och som vi kanske valt bort för att de inte passat vårt ”filter”.

Kanske kan vi också njuta lite mer av livet då. För är det inte dagar som är planlösa som kan bli härligast? Som påminner lite som vår barndoms somrar då vi drev runt och utforskade världen. Då vi ännu inte var besatta av att åstadkomma något förutbestämt, utan lät dagen å-stad-komma sig självt.

Kanske är det därför vi älskar semestern så mycket? För där finns sådana dagar – om vi bara låter dem. Kan vi bara glömma alla påbörjade projekt som ger dåligt samvete för en stund kan vi få uppleva en frihetskänsla. Möjligheterna kan då kännas oändliga. Kanske blir vi till och med upprymda och utropar som muminmamman när deras hus svämmat över: ”Jag diskar inte idag… Vet vet, jag kanske aldrig mer diskar!”

Jag tror vi borde tappa riktningarna oftare – och låta de vara tappade längre.

Det är klart att det är svårt och inget som bara sker med enkelhet. Vi är vana att genast fylla ut med nya agendor och mål. Men sätt dig ner och dyk in i känslan: varför känner du att du måste ha en riktning? Vad är du rädd för? Vad är det du tror att du förlorar om du bara flyter med en stund? Med gräs under bara fötter och omgiven av fågelsång eller vågor som kluckar, är det förmodligen enklare. Börja så.

Lämna ett svar