UA-145057765-1 Att berätta sönder en upplevelse – EXISTENSIS

Att berätta sönder en upplevelse

Semestrarna är här och dokumenterandet blir ännu flitigare. Utflykterna ska bli berättelser vi drar vid fikabordet när hösten kommer. Vi fotar, Facebookar och Instagrammar. Men tänk om vi skulle strunta i det i år? Tänk om vi istället skulle använda stunden till att verkligen registrera det som händer? Hur blir det då?

I Tove Janssons novell Vårvisan möter Snusmumriken ett kryp som hela tiden vill höra honom berätta om sina äventyr och vandringar. Men Snusmumriken blir irriterad:

Varför kan de aldrig låta mig vara ensam om mina vandringar?! Kan de inte begripa att jag pratar sönder alltsammans ifall jag måste berätta om det. Sen är det borta, jag kommer bara ihåg min egen berättelse när jag försöker minnas hur det var.

Ur Tove Janssons Vårvisan, ur novellsamlingen Det osynliga barnet.

Novellen skrevs för ett bra tag sedan, men är aktuell fortfarande. För människan är sig lik. Vi pratar och pratar om våra liv och skapar berättelser med oss själva som huvudperson. Det har vi nog alltid gjort. Men det som ändrats nu är att vi också fotar och filmar ständigt och jämt. Med sociala medier tror jag behovet av att berätta ökat. Vem sa något om sina frukostar förut?

Frågan som uppstår hos mig när jag läser om novellen är om vi idag tar vi oss tillräcklig med tid för att uppleva själva upplevelsen? Det vill säga, tar vi oss tid att faktiskt leva våra liv? För mig verkar det som om vi alla, i allt större utsträckning, blivit våra egna dokumentärfilmare och berättare.

Det kan tyckas oskyldigt. Vi vill vara sociala och dela med oss till varandra. Och så är det också. När vi möter en människa och pratar tar vi del av varandras vardag och upplevelser. Det knyter oss samman och det är fint och viktigt. Genom att få veta att andra människor upplever liknande saker kan vår existentiella ensamhet minska.

Risken med de schablonartade berättelserna är att vi tappar kontakten med själva upplevelsen, och precis som för Snusmumriken kommer vi bara ihåg själva berättelsen, inte hur stunden luktade, lät och såg ut.

Sådant som upprepas blir lätt tomt prat. Och något som Heidegger liknade en mur som vi höll upp mellan oss och omvärlden. I pratet saknas utrymme för utforskande och förundran. ”Pratet är möjligheten att förstå allt utan att först ha tillägnat sig saken”, skrev Heidegger. Där kan vi tro att vi har kontroll och begriper allt. I det här fallet kanske vi kan säga att pratet är möjligheten att komma ihåg händelsen utan att minnas något av den.

Jag lägger allt oftare märke till det här hos mig själv. Som den gången jag såg ett lodjur på väg till jobbet. Jag skrek högt i bilen och kastades in i ett lyckorus över att få en dröm besannad. Det pirrade och värmde. Pulsen slog snabbt. Stunden var ren lycka. Jag skrattade för mig själv och njöt av upplevelsen. Men jag kunde knappt bärga mig tills jag kom till jobbet. Jag ville berätta. Redan innan jag kommit en kilometer bortanför platsen, hade jag redan flyttat in i framtiden och berättelsen om det jag upplevt. För att inte tala om hur jag grämde mig att jag inte fångat djuret på bild.

Idag står jag knappt ut med att berätta om lodjuret längre. Upplevelsen har stelnat till en fast form, med upptakt, kontextbyggande och sen ett crescendo med ett försök till beskrivning av hur jag först trodde det var ett rådjur, men sen… Orden är kantiga i min mun nuförtiden och jag undrar varför jag berättar historien. Är det för att upplysa andra om att det finns ett djur som heter lodjur? Tror jag att jag ska glömma bort händelsen om den inte berättas? Eller är det så krasst att jag känner mig lite speciell och märkvärdig som sett ett lodjur?

På senaste tiden har jag insett att jag har massor av den här typen av upprepande berättelser. Ett helt bibliotek. Det har nog alla. Vi har en uppsättning ”highligts” från våra liv som vi gärna tar fram så snart vi möter en ny människa. Men oftast lägger vi bara märke till den här sortens berättelser när våra äldre släktingar börjar säga samma sak om och om igen. Då ser vi plötsligt och blir irriterade.

Människans förmåga till kommunikation med ord och bild är fantastisk. Förstå mig rätt. Men varken orden eller bilden kan någonsin bli verkligheten. De är bara budbärare. Men med tanke på vår besatthet att dokumentera, mäta och fylla sociala medier och telefoner med bilder från våra liv kan man tro att inget är verkligt förrän det stelnat till en berättelse, bild eller graf. I själva processandet tror jag vi tappar något. Lite som inspelad musik är något annat än liveupplevelsen.

Det finns något ljuvligt obeskrivligt i att vara helt och fullt närvarande i det som händer. Humlans surrande i en blomma. Kråksång som skär genom novembergrått dis. Ett lodjur som springer framför bilen. Doften av rykande hett kaffe bredvid en bit nybakad scones där smöret smälter.

Det handlar om plötsliga uppvaknanden mitt i ganska vardagliga händelser. Livskänslan tänds. Hjärnan tystnar för en stund och det uppstår en pauskänsla. Och där, mitt i den vibrerande levande känslan, framträder en valsituation: antingen sträcker vi oss efter telefonen och dokumenterar alltihop och formulerar hur vi ska berätta om detta, för vem och vad de ska tänka då eller så njuter vi av stunden tills den gått över.

I det första valet, att njuta av stunden, har vi en chans att kliva in i och möta livet som sådant och faktiskt LEVA det. I det andra gör vi en sak av upplevelsen och i och med det har vi också skilt oss ifrån det faktiska livet och istället dokumenterat det som en produkt. Vi har blivit en betraktare bland andra. Detta avståndstagande kan göra att vi känner oss främmande inför vårt eget liv trots att vi egentligen längtar efter en djup kontakt och förankring i vår tillvaro. Paradoxalt nog verkar vi besatta av drifter som hela tiden gör oss alienerade från det vi längtar efter och därmed missnöjda.

I samma stund som vi ”förtingligar” upplevelsen, d v s gör ett stelnat objekt av den, har den också tappat något av dess dragningskraft på oss. Det som kändes unikt och vackert riskerar nu att falla platt i jämförelse när vårt fokus skiftat mot hur berättelsen ska tas emot. Kommer den att uppskattas? Väcka skratt? Ge likes? Helt enkelt: går den att sälja? Kommer någon att köpa vår story? Det är som om vi inte litar på och tycker att det som hänt är tillräckligt i sig, om ingen annan sett eller hört om det. Upplever vi att vi inte finns som personer om vi inte berättar fram vår person?

I berättelsen om Vårvisan återvänder Snusmumriken och hittar nu krypet upptaget med sig självt. Han är inte längre intresserad av Snusmumriken och hans berättelser. Krypet har fått en namn och är vill nu inget annat än att skapa berättelsen om sitt eget liv:

”En namnskylt! Titta! Mitt eget nya namn som ska hänga över dörren när jag får ett eget hus… Alla har beundrat det… Jag har flyttat hemifrån och börjat leva på allvar. Det är så spännande! Du förstår, innan jag hade ett namn sprang jag bara omkring och kände efter i största allmänhet och händelserna flaxade omkring mig och ibland var de farliga och ibland var de ofarliga men ingenting var RIKTIGT, du förstår?”

Ur Tove Janssons berättelse Vårvisan, i novellsamlingen Det osynliga barnet.

Nu när jag börjat testa att vara tyst oftare och hålla mina upplevelser för mig själv vet jag att inget stort och dramatiskt händer. Istället tycks det uppstå plats för lite oväntade och nya samtalsämnen. Och inte verkar jag bli en annan person heller.

Förmodligen är vårt nuvarande beteende ofrånkomligt. Det är så vi människor fungerar. Men tänk om stunderna vi njuter av går att spara som nya och oskuldsfulla lite längre genom att bevara dem som hemligheter istället? Troligtvis skulle det också göra oss lite friare som personer. Med en färdigspikad historia om vilka vi är har vi mindre utrymme att göra det oväntade. Och vem blir du då?

Lämna ett svar