Lägg ner vapnen en stund. Låt kampen vila lite. När dammet lagt sig kanske ni ser varandra. Kan det finnas ett annat sätt att vara? Ett sätt som är böjligt, mjukt och följsamt som livet självt? Där vi samtidigt är öppna för att både ge och ta emot.
Människan har en tendens att lägga mycket tid på att vakta sin status och position. Reflexmässigt vill vi ha rätt! Och vi tar strid. Vi vill också helst ha mest av det vi anser är åtråvärt. Avundsjukt sneglar vi på varandra. Planerar strategier för att vakta på rättvisan. I all välmening försöker vi även jämna ut olikheter i samhället för att just undvika sådana ojämna positioner.
Men frågan är om vi inte lägger kraft och fokus på fel ställe? Om vi inte missar det väsentliga med att vara människa när vi jagar likheten? Om inte livet skulle kunna bli bättre om vi var på ett annat sätt mot varandra?
Werner Aspenström ställer frågan på sin spets i sin dikt Tidvis (tack Elisabet Melin för att du visade dikten för mig). Den sätter ord på människans olyckliga tendens att ”tuppa” sig i relationerna med varandra.
Dikten visar även hur vi med fel fokus tanklöst kan skapa ett stelt och oflexibelt system som glömmer det som är mänskligt. Värmen. Medkänslan. Kärleksfullheten. Ja, allt sådant som är själva poängen med att vara människa.
Vi kan finnas här för varandra om vi vill. Både i relationerna med det närmaste men också som samhälle. Ingen av oss är lik den andra. Och olikheten förminskar ingens värde – även om det ger oss olika förmågor att bidra. Kanske blir det annorlunda om vi skiftar fokus från att förse oss, från att ta till att ge och ta emot. Något som enar istället för separerar.
Hoppas texten slår an något hos er också. Det är ord som behövs i världen just nu. Var finns ditt fokus?
TIDVIS
Jag misstror det jämlika.
Jämlika styrkor förebådar krig.
Jag misstror det oböjliga.
Ingens uppgivelse är bådas död.
Så mycken stolthet bor i världen
och herradömen utav snö och stelnat blod.
Ingen kan ensam vakta sin levnad.
Någon måste kunna stiga,
någon sjunka,
tidvis vara eld och
tidvis glömska,
i oupphörlig växling
och förbidan.
I natt skall min kärlek bära
oss båda.
I morgon skall din kärlek bära
oss båda.
WERNER ASPENSTRÖM
Foto: Neil Thomas/Unsplash