Werner Heisenberg, en tysk fysiker, lär ha sagt att den första klunken av vetenskapens omfattande värld gör en till ateist, men på botten av glaset väntar Gud. Jag börjar tänka att samma sak gäller för strävan mot att hitta sin autenticitet.
I takt med att man skalar av lager efter lager av nedärvda sätt att vara och på så vis väcker liv i ens inre autentiska kraft som fallit i glömska, desto mer ställs man öga mot öga med ett andligt perspektiv.
För egen del har den processen transformerat mig från ateist till en andlig person. Och jag tror att ingen som ger sig in i den processen kan undkomma frågan om världens ursprung, mening och autenticitet i slutändan.
Sören Kierkegaard var inne på samma spår. Han menade att när den autentiska människans ”jag” sökt sig tillräckligt djupt inåt, och skalat av sig lagren av normer, förutfattade meningar, rädslor och begär kommer hon till slut att upptäcka att det längst inuti inte finns något som kan kallas ett ”jag”, för ett ”jag” kan bara bli till i relation till något annat, och om vi inte längre har kvar något utvalt att relatera sig till, just för att det inte längre känns sant att göra så, återstår egentligen bara att relatera sig till allt – om hon överhuvudtaget ska ha en existens.
Och det är där andligheten blir ofrånkomlig, för det blir den när man ofrånkomligen ser att ens existens måste ha ett samband med allt. Då står man plötsligt öga mot öga med något som är större än ens Själv. Hur man än värjer sig behöver man ge det ett namn. Och man behöver börja förhålla sig till det. För man är det. I den stunden, skriver Sören, att man blir ”rotad i evigheten” (Kärlekens gärningar).
Paradoxen i det hela är att man går hela varvet runt från mödan att urskilja sig från allt annat för att bli ett eget autentiskt jag, till att i slutändan möta insikten att man aldrig egentligen kunnat avskilja sig från något. Man blir plötsligt mellanrummet, och:et, det som är själva relaterandet, eller relation i sig, för det är där allt egentligen uppstår – inte i var sak för sig. Inget blir något utan ett annat att definieras i förhållandet till.
Den fina är att det öppnar för att se på ett helt nytt sätt på allt som händer i ens liv. För ens liv har med ens blivit så mycket större. Någonstans där står jag i dag och vacklar mellan att se det svindlande i att ingå i det större och tillbaka in i en begränsad idé om mig själv.
Den som lever får se om det ena eller det andra stabiliserar sig någon gång. Hur som helst vet jag starkt att jag aldrig vill börja leva ett liv där jag glömt min fria sida igen.
Och tack Linda för din fråga som blev uppslaget till inlägget!
Foto: Robin Schreiner/ Unsplash