Vi vill gärna bli kvitt vårt dåliga självförtroende och tror att det räcker med att peppa oss att tro på oss själva. Men vi behöver även uppmärksamma högmodet som är värdelöshetskänslans tvilling. Den spelar minst lika stor roll i vår rädsla. Vårt största hot är alltså inte drakens huvud, utan dess svans, just för att den är listigt dold.
De flesta av oss vill ha ett liv där vi kan slappna av och vara oss själva. Vi vill bli omtyckta som vi är och helst också upptäcka vårt syfte här i livet som Joseph Campbell kallade för ”vår bliss”.
Men mellan oss själva och det vi vill uppnå, ligger ofta en mörk ogenomtränglig skog av dåligt självförtroende som lurar likt sagans skrämmande drake och som alltid förstör för oss. Emellanåt försöker vi göra något åt detta, men vi kommer sällan någonstans, för värdelöshetsdraken lyckas alltid komma åt oss till sist.
Problemet är att vi inte lyckats se hela draken. I vår tro på att det enbart är värdelöshetskänslor och dåligt självförtroende som står i vägen för att vi ska våga kliva fram och ta för oss av livet har vi missat drakens svans med sin giftiga tagg.
Men i veckan som gått har jag än en gång blivit smärtsamt varse att det största problemet, inte är min värdelöshetskänsla, utan snarare är min uppblåsta övertro på att jag är bra på olika saker. Ja, här blir det krångligt. För vi är inte vana att tänka i banorna att vårt goda självförtroende kan vara bedrägligt. Men häng med i resonemanget så kanske det klarnar.
Sprucken illusion
I veckan insåg jag att jag faktiskt trott hela mitt liv att jag på riktigt kan kontrollera vad andra människor tänker och tycker om mig. Jag har tillskrivit mig själv en slags superkraft som kan få alla att gilla mig. Jag har anat att det ligger till på det här viset, men bara intellektuellt. Men nu fick jag se det i görningen. Och det var inte kul.
Jag har trott att jag kan fixa precis allt och vara exakt så behaglig som den andre vill. Det har bara handlat om att prestera rätt. Om jag bara listar ut vad som är den andres förväntan så att jag kan uppfylla den.
Det rör sig alltså om försvarsmekanismer för att upprätthålla min persona, den skapelse som vi alla, enligt Carl Jung, bygger upp för att bli omtyckta i världen.
Det betyder att om jag ska komma någonstans med min värdelöshetskänsla, behöver jag alltså inte bara göra upp med den känslan, utan jag måste också blottlägga hela det försvarssystem som jag byggt upp för att ingen ska se mitt autentiska jag. Och i det ingår oftast pinsamma saker som en uppblåst övertro på något hos en själv.
Inte så konstigt alltså att jag är skiträdd för att göra saker och oftast hamnar i prokrastinering och halvfärdiga projekt. Jag måste ha full kontroll över den andres förväntan och tankar och är livrädd för att inte hamna rätt. Det förklarar även varför jag har så svårt att tro på mina egna idéer som alltså inte bygger på någons förväntan.
Drakens svans – högmodet
Det som går snett när vi vill göra något åt vårt dåliga självförtroende, är alltså att vi glömmer att allt alltid kommer i motsatspar. Vi fokuserar ensidigt på värdelöshetskänslan och glömmer att det det aldrig handlar om antingen-eller utan alltid om både-och.
Så om vi stirrar för ensidigt på odjurets huvud, det vill säga det vi är rädda för, att avslöjas som fjuttiga, oansenliga och odugliga, så missar vi drakens giftiga svans, som är vår illusion att vi egentligen är fantastiska, unika och övermänskliga, d v s strategierna vi har för att parera vår rädsla.
Det sista vill vi ju inte gärna veta av. Att erkänna att vi försöker manipulera andra för att vinna deras gillande och för att nå framgång är inte okej. Det är skamligt och pinsamt.
Däremot är det numera ganska okej att vara öppen med sin värdelöshetskänsla. Vi kan vinna mångas gillande genom att våga berätta om vårt dåliga självförtroende. Vi kan exempelvis få mediautrymme att gråta ut, även om vi varit skurkar, bara vi bjuder på vår värdelöshetskänsla (när vi borde ha pratat om vårt högmod, vårt frosseri, vår kättja o s v).
Det är alltså inte så konstigt att högmod toppar listan över de sju dödssynderna medans dåligt självförtroende inte ens finns med. Att erkänna sitt värdelöshet är de flesta bra på. Det svåra är att våga se sitt eget högmod; att också se den bedrägligt dolda svansen på draken.
Värdelöshetens motsats
Så om du provat att komma till rätta med ditt dåliga självförtroende utan att lyckas. Testa att vända blicken mot dess motsats. För vi uppfinner gärna en dygd som ska vara en motvikt till värdelösheten. Så skriv en lista med sådant du känner om dig själv dina sämsta dagar. Och säg sedan dess motsats högt: ”jag är jäkligt xxx!”.
Vi kan ta mig som exempel. Om du som jag, brukar snyfta över att ingen tycker att du är intressant eller att du rent av stöter bort människor med ditt intresse, prova då att säga ”jag är jäkligt intressant!” och lägg kanske till: ”jag är jäkligt intressant och oemotståndlig!”. Smakar inte så bra, eller hur?
Först kan det kännas helt fel. Som om detta omöjligt kan gälla dig: du som har så dåligt självförtroende! Men du behöver ta dig förbi din egen förnekelse.
Vi tror ofta att det är vår värdelöshet som är vårt mörker. Men det är vår manipulativa övertro på oss själva som är det mörkaste mörkret. Lek med tanken. Närma dig den. Om det känns obehagligt i magen, nästan som illamående, då är du på rätt väg. Fortsätt lite till och du ska se att skalet som håller dig fången spricker.
Inte konstigt att vi tvekar
Och nej, det är inte konstigt att du tvekar. Där hade Karin Boye jäkligt rätt: det gör ont när knoppar brister. Om värdelöshetskänslan är rädslan för det nya, det som tvekar när knoppen ska brista, är skalet ditt högmod som håller dig tillbaka. Att våga någonting är att öppna sig för misslyckanden. Det är att våga stå där värdelös, utan att försöka dölja det, och märka att du överlever.
Så, jo, visst gör processen ont. Men mitt i din största rädsla väntar du själv på att upptäckas. Och är det dit du vill, behöver du ta dig genom den mörka skogen och tämja draken.
"Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? ... Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. ... Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen."
Foto: Ravit Sages/Unsplash