Människan slits mellan två hopplösa mål. Vi vill tillhöra en grupp där vi passar in genom vår likhet, men vi vill samtidigt bli accepterade för allt hos oss som inte är samma. Vi skulle behöva lyfta tänkandet från anpassning och likhet, in mot att se hur kärlek vilar på ett ömsesidigt beroende av att vi just inte är samma.
Människan har en stark längtan är att tillhöra ett sammanhang och en flock. Vi söker gemenskap och hemkänsla. Parallellt har vi även en längtan att bli accepterade och älskade precis så som vi är. Och innerst inne vill vi också helst att inbjudan till flocken bygger på just villkorslös kärlek.
Men längtan efter tillhörighet är en lömsk längtan. För i samma stund som längtan att tillhöra uppstår, uppstår också rädslan för att inte tillhöra; att vara övergiven, avvisad, oälskad och ensam. Den rädslan skapar i sin tur en impuls att vilja anpassa oss till omvärlden. Vi börjar läsa av vad som är önskat och försöker sedan gömma undan det som tror är oönskat.
Anpassningen startar tidigt i livet men blir som tydligast i tonåren. Då vill vi klä oss lika som kompisarna och lyssna på samma musik. Sedan när vi blir äldre kan det handla om idrott, politik, inredning, aktivism, mat och andra intressen. Alla gör detta i större eller mindre utsträckning, och vissa av oss, exempelvis sådana som jag, blir så skickliga kameleonter att vi helt tappar alla egna konturer – vi blir lika och samma (åtminstone var jag sådan förr).
Anpassning som motverkar oss själva
Problemet med anpassningen är att den skapar en smärtsam motsättning inom oss. Ju mer jag strävar efter att tillhöra genom likhet och vara samma, desto längre kommer jag från att kunna nå min längtan att älskas villkorslöst för den jag är, d v s för min särart. Och ju mer jag söker bekräftelse genom likhet, ju längre riskerar jag att komma från den jag är, och desto läskigare blir det att slappna av och bara var sitt oförställda unika jag.
Det är inte heller särskilt bra att anstränga sig för att vara så olik andra som möjligt. Den impulsen kan också leda oss långt bort från vårt autentiska jag, för att vi tror att vi är för alldagliga och vanliga för att älskas.
Lösningen på vår slitning går att hitta i det som skapar problemet: skillnaderna. För att neutralisera spänningen i slitningen behöver vi söka oss till skiljelinjen mellan polariteterna, men också zooma ut och se helheten. Vi behöver kunna tänka två saker samtidigt; ja, vi är olika, men det är också just i olikheten vi hör ihop och är ett.
Om inte olikhet fanns, skulle inget heller gå att särskilja, och då skulle heller inte möjligheten till relation uppstå. Det behövs två som inte är samma för att kunna älska. Älskandet pågår i mellanrummet mellan det som är. Om vi alla var ett utan särskillnad skulle kärleken bli stillastående. Den skulle inte kunna flöda över till något annat.
Ömsesidigt beroende – ömsesidig tillblivelse
Men dualiteten är bara en skenbar särskiljning. Taoismen har ett begrepp som förklarar detta bra: ömsesidig tillblivelse. Ingenting kan uppstå utan att också dess motsats uppstår samtidigt. Snäll-elak, gott-ont, vacker-ful. Inget av de egenskaperna kan finnas för sig själv, utan är beroende av sin motsats.
Våra olika personligheter och egenheter är alltså en förutsättning för att något ska kunna älskas. Men samtidigt hör de ihop som oskiljbara delar av en helhet; de är alltså bara urskiljbara men inte separerbara. Och för att något ska vara urskiljbart måste det finnas olikhet, men en olikhet i ömsesidigt beroende och tillblivelse.
Att vara i en relation som accepterar ömsesidig tillblivelse, som välkomnar skillnader och som vågar vistas i skärningslinjen för skillnaderna och som bygger på att just inte vara samma, skapar möjligheter för en dans som kan hålla länge; som i universums fall har hållit vääääldigt länge.
Så vad kämpar vi emot för? Varför tvekar vi? Kan vi inte bara slappna av och vara oss själva? Kan vi inte bara chilla lite och börja uppskatta våra olikheter och börja fatta att vi är för evigt sammansvetsade i universums soppa. Vi är intra-agerande vare sig vi fattar vad ordet betyder eller inte; du blir inte till om inte jag finns.