Människan har blivit expert på att kringgå jobbiga känslor. När det skaver kan vi ta till psykologiska metoder, träning, renovering, arbete, medicin och ändlös underhållning för att undgå problemet. Många etablerar därför aldrig, i sina relationer, den dynamik som behövs för att lösa upp känslomässiga knutar både inom sig och inom förhållanden.
Idag har människan frigjort tid för att ägna oss åt annat än försörjning. Det ger oss mer tid att känna efter hur vi mår. Kanske är det också orsaken till att vi skapat en massa sätt att slippa undan; genom att ha utvecklat mediciner, metoder och distraktioner som hjälper oss kringgå alltihop. Tillgången på flyktvägar har gjort oss känslomässigt lata. Varför träna på detta obehagliga som vi ändå kan slippa?
Latheten och bristen på chanser att öva på känslor har gjort att de flesta saknar förmågan, möjligheten och motivationen att bygga den dynamik som behövs för att komma ur våra känslomässiga låsningar.
Relationell bypassing
I andliga kretsar finns ett annat namn för känslomässig lathet. Där varnas för spiritual bypassing. Begreppet pekar på ett flyktbeteende som använder andliga övningar, positivt tänkande och tankekoncept för att kringgå jobbiga känslor och reaktioner.
Men det här begreppet borde kanske snarare heta relationell bypassing. För de flesta av oss uppvisar beteendet i alla våra förhållanden. Oavsett om det är i spirituella kretsar eller utanför, handlar allt i slutändan ändå om relationen med dig själv, vilket i förlängningen också berör din relation till andra (och i andliga kretsar också relationen till det som är större än dig).
Liksom vid andliga mål, handlar relationell bypassing om att försöka uppnå inre harmoni, utan att genomgå en stor inre förändring.
Kringgåendet är alltså ett slags stoppa huvudet i sanden-reaktion; hellre än att jobba igenom sina inre hinder, letar vi omvägar runt alltihop. Och det kan vi göra genom att ikläda oss traditionella roller, bli bittra, ständigt bryta upp eller instagramma en verklighet som inte finns.
Kruxet vi vill kringgå
Det hemska vi vill kringgå är att ta tag i övertygelser och föreställningar som styr hur vi är. Övertygelserna och föreställningarna är vårt försvarsverk och vår drivrutin. Utan dem skulle vi inte vara den person vi tror vi är. Vilket är både sant och falskt. Vi skulle inte sluta existera utan dem, men vi skulle troligtvis bli lite annorlunda om vi utmanade några av dem.
Men den tanken skrämmer. För en upplösning av övertygelserna betyder – tror vi – att vi står försvarslösa och utan riktning i livet. Och vem är vi egentligen utan dem? För vi vet vad vi har, men inte vad vi i så fall blir.
Men här vilar människans verkliga frihet som är möjligheten att omdefiniera vem hon är och hur hon förhåller sig till sig själv och världen.
De känslomässiga knutarna
Övertygelserna och drivrutinen har bildats utifrån komplicerade knutar av kroppsliga och psykologiska minnen som uppstått i situationer under uppväxten där vi fått veta att vi är ”fel” på något sätt, eller där vi tolkat något som farligt. Carl Jung kallade de här känslomässiga knutarna för komplex. Och knutarna är grogrunden för både vår persona och vår skuggsida.
Känslor är data som seglar upp från de här minnena. De ska påminna oss om våra övertygelser – tala om vad vi vill i en situation – och ge in impuls att agera i en särskild riktning. Känslor är alltså inget som är ”i vägen”. De är viktig information. Känslor är erfarenheten som talar.
Problemet är att de flesta övertygelser är skapade av ett barn utifrån ett barns logik. Så om vi alltid litar blint på den övertygelse som komplexet vilar på, och inte tar oss tid att fundera över om vårt gamla kroppsminne är relevant nu i vuxen ålder, kan man säga att vi ännu inte har vuxit upp.
Men som vuxna att ompröva övertygelser sker inte utan hårt arbete. För att lyckas behöver vi komma över vår känslomässiga lathet och reflexmässiga relationella bypassing.
Lösningen
Knutarna – som vi alla har oavsett typ av barndom – måste alltså lösas upp genom att upplevas och erkännas!
Det handlar om en slags bakvänd process alltså. Vi behöver gå igenom situationen igen, för att kunna identifiera och plocka isär övertygelserna. Vi behöver tillåta oss att känna de känslor och kroppsliga reaktioner som är tätt sammanlänkade med övertygelserna.
Och det är här vi verkligen behöver varandra. För det är svårt att jobba på de här knutarna på egen hand (förutom vissa som kräver ensamhet för att det ska hända något).
Det fantastiska med relationer är att de förr eller senare alltid aktiveras ett komplex. De är ditt gyllene tillfälle att kunna göra något åt dem. Jobbiga känslor är alltså trösklar in till den harmoni vi alla längtar efter.
Det finns inga smarta omvägar till målet alltså. Minfältet måste röjas. Omvägarna kanske hjälper dig att må bättre för stunden, men den enda hållbara vägen ut är igenom.
Prova att göra så här:
- Stanna upp när reaktionen kommer
- Sätt dig i stillhet. Är du tillsammans med någon – be om en paus.
- Känn allt (Fuska inte här. Tänk inte känslan. Känn den!)
- Identifiera vad känslorna får dig att tänka.
- Identifiera vad känslorna får dig att vilja göra.
- Lokalisera reaktionen i kroppen.
- Fundera på vilka övertygelser som kan ligga bakom din reaktion. Ställ dig frågan om det du tänker om dig själv, världen eller andra verkligen stämmer.
- Om reaktionen uppstod tillsammans med någon. Gå tillbaka och dela på ett sätt som utgår från DIN UPPLEVELSE, inte vad den andra gjorde som enligt ditt komplex är fel.
- Utgå alltid från din känsla när du pratar kring detta.
Och oroa dig inte för om du inte kan minnas själva situationen som skapade komplexet. Det är inte nödvändigt. Komplexet är levande här och nu och kan därför lösas här och nu. De är inte beroende av ett varför. ”Huret” är viktigare.
Självklart finns relationer där både fight och flight är nödvändiga. Du ska aldrig skadas. Men om det inte rör sig om misshandel, psykisk eller fysisk, eller berusade människor, tänk gärna ett varv extra på om något i dig har aktiverats. Kanske är inte den andra personen dum i huvudet, utan situationen påminner dig starkt om ett sår sedan du var liten.
Med tiden blir det lättare. I takt med att du löser upp bandet av knutar, blir du skickligare på att lägga märke till det som händer i realtid. Så småningom behöver du kanske inte pausa, utan kan hejda en explosiv reaktion såpass att du kan prata om den på en gång. Är det en långvarig relation hinner ni bygga upp vanan att inte omedelbart följa de reaktioner som triggas, utan att ge er plats för att gräva i den underliggande övertygelsen.