UA-145057765-1 Utmana rädslan och kom åt skatten inom dig – EXISTENSIS

Utmana rädslan och kom åt skatten inom dig

Är du rädd för misslyckanden? Att prata inför folk? Eller har du svårt att prova nya saker trots att du vill? Rädslor är till för att skydda dig från faror. Men vissa faror har för längesedan slutat vara farliga. Utmana dina rädslor, bygg en ny erfarenhet och kom åt skatten som väntar!

Rädslor är drakar som ruvar över hemligheten om vem du egentligen är och drakens kropp är uppbyggd av en samling övertygelser som tillkommit under livets gång. Varje drakfjäll är ett ”du får absolut inte visa/göra/vara…för då…”.

Rädslor är mäktiga skyddsmekanismer som tar över i din kropp. Förutom vid verkliga fysiska faror så aktiveras de så snart du är på väg att göra något som du tror ska ödelägga din tillvaro. Ibland räcker det med tanken på att rubba din status quo.

Problemet är att många rädslor vilar på övertygelser som du med ett barns förstånd har skapat. De kan ha grundats i rimliga situationer, men som är tolkade ur ett barns knappa erfarenhet och grunda perspektiv – och ibland rent narcissistiska hållning. Barn tror ofta att de orsakar det mesta omkring dem.

Så bland övertygelserna ryms inte bara verkliga faror som ormar, stup och hotfulla människor, där finns också rädslan att prata med folk och rädslan för att vara löjlig eller rädslan för att någon ska bli arg. Men du kan också vara rädd för att misslyckas eller för att ta emot kärlek.

Men att vara medveten om det orimliga i en rädsla är en sak. Att göra något åt den är en annan. För drakarna är mäktiga. De sitter starkt inetsade i psyket och kroppen. Instinkter är menade att vara automatiska och är därför mycket svåra att ändra på. Men det går! Tricket är att skapa nya erfarenheter av att överleva rädslan trots att du gjorde det du var rädd för.

Gå dit rädslan finns!

Jag har hållit på att bråka med mina rädslor ett bra tag. Den första impulsen slog ner som en blixt för 15 år sedan. Det var under en period där livet börjat kännas trångt och jag hade börjat få nog av mina begränsningar. Det här var inget som syntes utåt, utan de flesta såg mig som en driftig, stark, lugn och trygg människa och fattade ingenting när jag började prata öppet om mina rädslor.

Det första som trängde sig på var behovet av att få tid för mig själv. Det kan låta oskyldigt men jag mäktade inte ta mig egen tid eftersom jag var rädd för omgivningens reaktioner. Jag trodde att alla skulle bli arga, tycka jag var ego och självisk – helt orimligt. Så en dag, i hallen, mitt i allt stök att få av barnen ytterkläderna brast jag plötsligt ut: ”Jag ska åka till Paris. Själv.”

En resa till Paris på egen hand kan tyckas vara ett väldigt oskyldigt tilltag och ingen riktig utmaning. Men var inte resan i sig som var stor. Det stora var att ta plats för mitt behov.

Resan blev början på en vilja att utmana fler rädslor. För jag märkte att när jag gick rätt in i rädslan, kom jag ut på andra sidan starkare och klarare. Och själva resan öppnade också upp inåt och jag såg en hel del trevliga sidor hos mig själv som ger en starkt grundad känsla när jag låter dem styra snarare än rädslorna.

Med tiden har jag utmanat min höjdrädsla (klättring), min rädsla att prata inför folk (filosoficaféerna bl. an), min rädsla att se som knäpp (lagt mig på ett torg och legat där ett tag), min rädsla för att dansa fritt inför människor (dansmeditation), min rädsla för kvinnlig gemenskap (jo, man kan ha det, så jag åkte på Nordic Women´s gathering) och min rädsla att säga ifrån när jag tycker att någon gör fel. Däremellan har jag också gjort sådant som jag håller för mig själv. Och jag har många rädslor kvar, bland annat att prata helt fritt om min andliga sida och massor i privata relationer.

Det viktiga är i alla fall att jag börjat. Nuförtiden hovrar inte rädslan alltid över mig, utan jag fattar den i handen och går mot det som skrämmer. Rädslan känns fortfarande. Men inte lika starkt. Och ganska snart glömmer jag bort den smärtsamma självmedvetenhet som den väcker.

Stå stadigt i rätt ”själv”

Det som händer när jag vågar följa min passion och gå emot min rädsla är att jag ställer mig stadigt i det som är mitt Själv, istället för att utgå från mitt Ego. För det är mitt Ego, med Personan i spetsen som bryr sig om hur andra ska uppfatta mig .

Att gå emot din orimliga rädsla är att göra det Kierkegaard sa: ”Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora dig själv.” Det är därför du bör utmana dina rädslor. Det är lugnare och tryggare att låta ditt fotfäste vila där det är stabilt och där du önskar att du var.

Men börja smått. Gå mot de harmlösa rädslorna. Ofta finns de i din yttre tillvaro. Men de verkligt skrämmande brukar finnas i nära relationer.

Men det är viktigt att du inte påbörjar det här för att bli kvitt din rädsla. Den kommer alltid att kännas. Tänk dig istället den här bilden: målet är att bli vän med draken att få den att sluta attackera dig och istället klara av att sitta lugnt på din axel i dina svåra situationer. Då har du fortfarande tillgång till dina instinkter, för de kan fortfarande vara bra ibland, även i orimliga rädslor.

Kom också ihåg att det här inte handlar om att bli bättre. För det är just vad dina rädslor handlar om. De vill ”skärpa till dig” för att du ska vara rätt, godkänd och älskad. Att gå emot dina rädslor handlar istället om att du ska våga vara DU, det där som döljer sig bakom känslan, det fria, autentiska Självet.

Det handlar inte heller om att ditt frigjorda jag måste åstadkomma saker som går till historien. Det som är DU är stort nog. Och det kan göra skillnad för dig själv, din familj eller på ett alldeles vanligt vardagligt arbete. Det du vinner är frihet – och den friheten vinner du åt alla.

”Någonstans bakom din största rädsla väntar du.”

Foto: Jonathan Kemper/Unsplash

Lämna ett svar