Första delen av våra liv brukar gå ut på att bygga en karriär, en relation/familj och en boplats som ska ge mening. Vi tänker att det är upp till oss, att vi behöver kontrollera och styra så att det blir rätt. Men tänk om det inte är vårt jobb alls att skapa vårt syfte. Tänk om syftet skapar oss?
De existentiella tänkarna kan grovt delas in i de som anser att människan måste uppfinna sin mening själva och de som menar att den väntar på att bli upptäckt av oss. Det brukar också sägas att den som är intresserad av existentiella frågor, förr eller senare måsta välja till vilken av sidorna man hör.
Jag har alltid tänkt att den frågan mest handlar om var man står andligt, om man lutar åt humanist eller upplever att det finns något gudomligt. Nu när jag skriver en bok märker jag att den tanken också kan innefatta kreativitet. För det är något märkligt med idéer och inspiration.
Sen en tid tillbaka skriver jag på något som kan bli en bok. Tanken på att skriva något längre än bloggtexterna har funnits ett tag. På det stora hela har jag vetat ungefär vad jag ville förmedla. Jag vill koka ner det jag brukar skriva om i bloggen och få ihop något som kan inspirera andra att söka sin autenticitet.
Jag gillar det kort textformatet och brukar tänka att jag är en ”kortdistansare”. Mina försök att skriva något längre har alltid slutat i frustration och då har jag lagt ner. Därför kände jag såklart tvivel den här gången också. Men den här gången slängde universum in en hjälpare. Jag hade precis bara hunnit skapa ett word-dokument och skrivit några rader när jag träffade en äldre man på helgkurs i tai-chi. I kaffepausen berättade jag om att jag skrev eftersom jag tänkt det kunde vara en drivkraft för mig att faktiskt slutföra boken, att ha pratat om det med andra. Utan att jag riktigt visste hur det gick till hade den äldre mannen adopterat mig och blivit ett slags skrivmentor. Du ska skriva fyrahundra ord om dagen, sa han. Redan första vardagen efter kursen kom ett meddelande på morgonen: Har du skrivit dina fyrahundra ord?
Påminnelsen, som kom nästan samma tidpunkt, vardag som helg fick verkligen igång mig. Jag skrev hemma efter frukost och på tåget på väg till jobbet. Efter ett tag kom jag ändå till en punkt där frustrationen började krypa inpå mig. Jag blev full av tvivel. Vad försöker jag egentligen säga? Varför skriver jag ens detta? Det saknades en röd tråd.
Vän av post-itlappar som jag är klippte jag loss en stor bit papper från en rulle och började strukturera upp allt jag ville säga. Jag grupperade alla teman och satte dem i den turordning som kändes vettig. Plötsligt trädde en bild fram. Alla mina fula post-itlappar blev till en fjärils utveckling. Det jag grupperat upp liknade larvens olika stadier på väg till att kunna bre ut vingarna och flyga. Min röda tråd var där.
Fjärilsmetaforen är inte ny när det kommer till personlig utveckling. Men aldrig förr hade jag sett så tydligt hur vägen till autenticitet så tydligt följer samma typ av stadier. Och inte bara det, bilden hjälpte mig också att se att vilsenheten, såren och alla falska roller vi bär på, inte är misstag och fel, utan nödvändiga steg på vägen.
Inspirationen fick mig att tänka på det Elisabeth Gilbert sagt om idéer, att de är väsen i sig själva som flyger världen över för att leta efter någon som är redo att ta emot dem. För visst kan det kännas så ibland, att något kommer till oss utan att vi inte riktigt vet hur. Och ibland är vi nog inte redo. Då tar idén sitt pick och pack och drar vidare i jakten på någon som kan förverkliga den.
Den tanken liknar den del av existentialismen som tror att det finns en syfte för varje människa som bara väntar på att bli upptäckta av oss. Vi behöver bara göra oss redo och mottagliga så kommer den. Och jag menar inte att det enbart har med skrivande, målande eller annat konstnärligt skapande. Jag tror att det kan röra vad som helst.
Kanske är vårt syfte så vardagligt och klassas som låg status enligt rådande normer att vi missar möjligheten av den anledningen? Ett strålande exempel på en person som uppenbarligen någon gång fått en idé att använda en talang som kanske inte ses som den hetaste är skådespelaren Henrik Ståhl. Han har förmågan att prata om allt och ingenting på ett sådant sätt att det kan få folk att somna. Smäller inte så högt i statusjakten kanske, men den är grymt värdefull i denna tid av sömnsvårigheter. Henrik har i alla fall bestämt sig för att dela med sig och har gjort en podcast som heter Somna med Henrik.
Tänk om det inte är vi som skapar vårt syfte, utan syftet skapar oss? Tänk om det vi möter i livet, alla stunder av glädje och stunderna av svårigheter, formar oss så att vi är redo att ta emot det vi är ämnade att göra? Tänk om vår uppgift är att låta oss formas och sen skala bort det som står i vägen så att vi är öppna och redo?
Idag vet jag att jag hör till den andra halvan av existentialisterna. Men tror numera inte lika mycket på att meningen väntar på att upptäckas av oss, utan tror att den meningen också banar vägen tills vi är redo. Då har den fått en plats att landa på, där den kan slå rot och växa.
(… och nu tillbaka till bokprojektet)
Foto: Unsplash/DstudioBcn