UA-145057765-1 Självsabotage – en obekväm sanning – EXISTENSIS

Självsabotage – en obekväm sanning

Har du svårt att sluta med något som inte är bra för dig? Konstigt nog kan det faktiskt vara så att du vill förstöra för dig själv. Du kan omedvetet vara beroende av dina egna problem. Psykologen Edmund Bergler drev tesen att vi självsaboterar för att hindra oss från att vara oss själva.

Människan är född med ett märkligt destruktivt drag. Vi saboterar för oss själva. Omedvetet hindrar vi oss från att uppnå det vi längtar som mest efter. Kanske brukar du få tunghäfta vid viktiga presentationer? Kanske brukar du alltid skapa drama som gör att en partner till slut lämnar dig? Eller så hindras du ofta av trötthet, oro, passivitet, äventyrslängtan eller andra känslor som på ett mer subtilt sätt avleder från det du egentligen vill?

Att vi skulle förstöra för oss själva låter smått galet. Vilken sund människa gör det? Men om du har återkommande mönster som liknar exemplen ovan (de kan vara till synes harmlösa) kan idén om självsabotage plötsligt framträda som den enda rimliga förklaringen.

Självsabotageteorin är en obekväm sanning. Inte alla ta den till sig, inte i första taget i alla fall. Men jag tror den kan förklara varför det är så svårt att förändra beteenden och känslomönster som inte är bra för oss fastän vi vill det.

Edmund Bergler – psykologen alla ville glömma

Teorin om självsabotage kommer från den mindre kända psykologen Edmund Bergler. Har var samtida med Freud och Jung. Få har hört talas om honom. Trots ett stort antal böcker har han fallit i glömska och han nämns knappast på psykologiutbildningar. Själv trodde han att det skulle dröja minst 100 år innan människor skulle börja ta hans idé till sig. Han dog 1962 och skrev sin sista bok 1952.

Än har det inte gått 100 år, men med tanke på att vi börjar förstå hur mänskligheten saboterar sin existens på jorden börjar vi kanske bli mogna. Vi konsumerar sönder planeten och är på väg att skapa en teknologi (återigen) som kommer att göra människan onödig. Vad är det om inte självsabotage?

Egentligen är inte idén om självsabotage ny. Den finns i alla religioner. I kristendomen kallas den arvssynd. I buddhismen och hinduismen kallas den Maya, och består av den slöja av illusioner som hindrar oss från att se världen som den egentligen är. Båda begreppen är en förklaring till mänsklighetens lidande och tendens att förstöra för sig själv.

Därför saboterar vi

Bergler menade att orsaken till självsabotaget sitter i en känsla av att inte vara accepterad som man är. Den grundas någon gång tidigt i barndomen när vi upplevt oss kontrollerade, avvisade, övergivna eller berövade något när vi uttryckt ett behov, en känsla eller en vilja. Smärtan vi kände då var så outhärdlig att vi valde den enda väg vi hade makt över: vi gjorde smärtan till något vi vill ha.

I ett ångestladdat läge blev utvägen att inte bara uthärda utan att till och med börja uppskatta smärtan. Den blev på ett bakvänt vis den enda trygghet vi hade tillgång till i situationer då vi kände oss kontrollerade, avvisade, övergivna eller berövade något.

Genom att uppskatta tryggheten i en bekant situation, fick vi ändå känna att en känsla av kontroll över den obehagliga situationen. Vi etablerade alltså en skruvad dragning till att bekräfta övertygelsen som kom ut ur vår tolkning av att bli avvisade i vårt autentiska sätt att vara. Och den tolkningen har vi sen blivit beroende av så pass att vi klamrar oss fast vid den – trots att den sabbar för oss.

Såret skapar en grundövertygelse. Den blir en jag-berättelse som följer oss in i alla situationer. Vi projicerar den på världen och förmår bara se tolkningar som passar in i vår jag-berättelse. Allt för att vi är beroende av att få vår självbild, värdsbild och gudsbild (ateism är också en gudsbild) bekräftas. Bara så kan vi känna oss trygga i att inte släppa fram vårt autentiska Själv som vi är övertygade om att den bara ställer till det för oss.

Kom ihåg att ingen förälder kan möta ett barns alla behov omedelbart, därför råkar alla ut för det här, vissa av en mildare grad och andra genom starka trauman. Men alla har en grundövertygelse om sig själva och världen. Ett litet barn har ännu inte kunskap om världen för att förstå komplexa sammanhang. En tillsägelse för att ett småsyskon behöver sova kan snarare tolkas som att ens glädjeutrop alltid är ovälkomna, ja till och med att de är skadliga eftersom alla blev så arga.

Självsabotaget är alltså i förlängningen en försvarsmekanism. Den hjälper oss att dölja sidor av oss själva som är farliga för vår möjlighet att vara en del av sammanhanget eller relationen i fråga. Om vi beskriver det som en lök med olika lager ser det ut så här.

  • Kärnan: Det ”äkta” inre barnet.
    Här finns vår ursprungliga autentiska jag, Självet som Carl Jung kallade det. Det är egentligen inget definierat jag utan främst en jag-känsla. Det är ett fritt, spontant, nyfiket och öppensinnad jag som vill göra som det faller oss in. Det är en sida av oss som kan vara precis hur som helst.
  • Första lagret: Det oaccepterade barnet.
    Här gömmer sig vår grundövertygelse om oss själva och världen, det som kan kallas jag-berättelsen. Den övertygelsen brukar ofta vara ett favorittema för vår inre kritiker: jag är hopplös, jag är oduglig, jag är värdelös så jag är inte välkommen, accepterad, duglig så jag förtjänar inte att bli älskad och jag kommer att bli övergiven om alla ser sanningen. Här kan också gömma sig en övertygelse om att världen eller andra människor är farliga.
  • Andra lagret: Självkontrollen/självsabotaget
    Det här är del av ”försvarssystemet” som är svårast att komma åt för att ”desarmera”. Det är ett intrikat system som inte bara ser till att försätta oss i situationer och relationer som bekräftar vår jagberättelse. Den bistår oss också med projektioner och tolkningar av allt så att vår övertygelse besannas. Bara så kan vi vara säkra på att hålla vårt ”äkta barn”, vårt autentiska jag, på mattan. Bergler kallade självsabotaget för ”inre passivitet” för att det syftar till att göra oss passiva inför vår autentiska vilja. Jag tycker om att kalla det rökridåer eftersom de fixerar vår uppmärksamhet vid något som gör att vi inte riskerar att vara oss själva. Här kan du läsa en lista över några vanliga typer av rökridåer eller ”inre passivitet”.
  • Tredje lagret: Strategier för att bli accepterad
    Eftersom vi är övertygade om att vi inte duger som vi är behöver vi identifiera vilka sätt att vara som gör att vi blir accepterade. Här finns drivkrafterna att vara dugliga, behagliga, duktiga, modiga och så vidare. Allt sådant som vi snappat upp som egenskaper som är okej. Jung kallade den här delen för Persona, men den innehåller också en Skuggsida med alla egenskaper som vi ABSOLUT inte vill förknippas med.

Försvarssystemet är starkt. Vi är tror ju att det är farligt att slappna av och vara oss själva. Då kan det bli hur som helst. Om vi försöker gå emot det för följa vår autentiska vilja kan det kännas lite som om vi ska dö. Att sluta vara på vår vakt kan kännas för naket och sårbart. Det kan också kännas som om vi kommer att skada någon om vi ger vårt autentiska jag fritt spelrum. Dessutom är det ganska förödmjukande att erkänna att vi orsakar mycket av vårt lidande själva. Då är det skönare att skylla på andra.

Inte undra på att vi låter det här pågå i det omedvetna och hellre fortsätter!

Men varför?

De olika lagren ovan kan tyckas galna. Men jag tror inte vi är galna. Jag tror att ”buggen” i mänskligheten, arvssynden, Maya eller vad du vill kalla det, har en viktig poäng. Förutom att såret socialiserar oss så att vi fungerar i en grupp människor, skapar den vår personlighet och med den ett antal förmågor som vi blir bra på. Men istället för att använda förmågorna för att få ut något av världen för att vi tror att vi är hotade, tror jag att vi kan vända dem till att användas rätt om vi lär oss att hantera dem med vår autentiska sida snarare än vår sårade. På så vis kan det ursprungliga såret transformeras från ett svart hål till en källa som istället ger och bidrar till världen.

Jag tror även att försvarssystemet kan riktas om så att det vaktar vårt autentiska jag snarare än jagberättelsen som vilar på en feltolkning eller begränsning. Sabotören kan bli en väktare som varnar när vi inte längre är oss själva, eller om vi är på väg att skapa en rökridå som riskerar att sabotera för oss.

Ett exempel

Själv har jag kommit fram till att jag är beroende av att känna mig trängd, kontrollerad, ”passiviserad” och låst. Det gör att jag ständigt tolkar situationer som att det är jag som måste ge upp min vilja. Jag blir passiv, defensiv och drar mig undan inuti mig själv. Ibland blir jag till och med på gränsen till deprimerad. Allt detta för att jag i grunden är övertygad om att mina åsikter, mina idéer och mina drömmar är – inte bara oviktiga och meningslösa – de är dessutom något som man gärna kan förlöjliga. Att prokrastinera, dagdrömma och ägna mig åt tankar på att fly undan till öde öar eller kloster blir då perfekta rökridåer som skymmer mitt egentliga behov i stunden.

Vad är du beroende av? Vilka mönster återkommer i ditt liv? Och hur låter din grundövertygelse och din jagberättelse?

Foto: Reza Hazannia/Unsplash

Lämna ett svar