UA-145057765-1 Gnällfällan – EXISTENSIS

Gnällfällan

Fastnar du ibland i en jargong som bygger på gnäll? Smakar det inte så gott efter ett tag? Har det till och med en bitter baksmälla? Det här inlägget handlar om det bedrägliga med att höja dig ovanför andra genom att hitta fel i det andra gör.

Ingen vill vara en gnällspik men det är lätt att fastna i gnällfällan. Det bedrägliga är att det är svårt att veta att det är den dörren man öppnat. Gnällfällan gömmer sig oftast under en känsla av egen förträfflighet och en mysig gemenskap bland de som står på ”den rätta sidan”.

Det känns alltså först ganska härligt och bra när vi luftar de inledande klagomålen. Men där i den härliga känslan lurar en giftig sötma vars negativa effekt dröjer.

Att påpeka att någon annan gör fel ger oss först en känsla av att vara bättre än de andra. Vi vet hur saker ska lösas – för vi tänker ju till skillnad från den andre/de andra. Och vi skulle aldrig göra så ogenomtänkta idiotiska beslut. Eller hur?

Och värre blir det om vi är fler som kan klaga tillsammans. Då vidgas ofta gnället till att också innefatta liknande historier. Den mysiga gemenskap som uppstår skapar lätt merbegär. Och rätt vad det är så har vi startat en lavin av utpekanden, där kärnan i allt är att vi är bättre för att vi tänker.

De flesta av oss hamnar då och då här. Men vi kan också bli så rusiga av vår egen förträfflighet och så förtjusta i den här typen av giftig sötma att vi ständigt återvänder för mer. Och ofta behöver vi, likt inom andra missbruk, mer och kraftigare doser. Våra klagomål blir häftigare. Fler och fler omfattas av kretsen av idioter.

Beroendet och omfattningen av gnäll brukar stå i proportion med vår egen självkänsla och hur vi förhåller oss till våra egna misslyckanden och misstag. Ju sämre självkänsla desto lättare att falla för gnällets toxiska verkan.

Problemet med stärkande av det här slaget är att det är falskt och innehållslöst Den för stunden ökade känslan av överlägsenhet vilar inte på att du faktiskt är tillfreds med dig själv, utan den kräver att någon annan är sämre än du.

Du behöver alltså ständigt någon annan att peka på som är mer idiotiskt, mer misslyckad, och mer korkad än du. Annars kommer värdelöshetskänslan snart krypande igen.

Gnällfällan är alltså en ”slippery slope” där du riskerar bli en person som inte är särskilt trevligt att hänga med – om du inte såklart är en person går igång på bitterhet och klagomål. Snart omges du av andra som också underhåller gnället och klagandet och det var kanske inte detta du drömde om?

Gnällfällan gör att du håller dig kvar i värdelöshetskänslan istället för att göra något åt den och det är inte särskilt skönt, även om den kryddas av en förtäckt falsk förträfflighet emellanåt (falsk eftersom den bygger på att andra är dåliga och inte på en nöjdhet som kommer inifrån och som baseras på att du är tillfreds med dig själv).

Så se upp för gnällets toxiska sötma. Gräv istället bland dina idéer om att du inte duger. Ifrågasätt dem. Vem har planterat den här tanken i ditt huvud? Stämmer det ens? Och vems måttstock mäter du dig själv mot – är den verkligen en du vill ha? Och vem har sagt att du måste vara på det sätt du tror du måste vara på?

Någonstans bland dina frågor kan värdelöshetskänslans burgaller börja vittra. Luften kan bli lättare att andas. Och dessutom behöver inte andra ständigt vara så idiotiska för att du ska känna dig bättre – de kan ju faktiskt tillåtas begå misstag precis som du…

Foto: Nancy Huges/Unsplash

Lämna ett svar