UA-145057765-1 Att jorda sig – EXISTENSIS

Att jorda sig

Allt mer sysslor digitaliseras och arbetsuppgifter som tidigare krävde inblandning av kroppen pågår nu bara i vårt huvud – och i datorn. Visst. Det är praktiskt och besparar oss monotona arbetsuppgifter. Men vad gör det med oss som människor? Förlorar vi något viktigt?

Det är något särskilt att använda kroppen. Det kan vara en djup tillfredsställelse att känna vatten mot händerna, ett spadgrepp eller en morotsskalare. Vi kan sucka åt arbetet när det ligger framför oss. Det kan kännas tråkigt och tungt. Men blir vi sjuka, handikappas eller är på resa tillräckligt länge, kan vi börja längta efter att göra något praktiskt och konkret i den materiella världen.

Jag upplevde det själv när jag ett tag hade ett jobb där jag sällan var hemma. Min respektive, som hade mer fritid, tog då på sig att städa, laga mat och tvätta för att vi skulle ha mer tid tillsammans för annat. Men efter ett tappade jag kontakten med vårt hem. Jag tappade hemkänslan. Jag upptäckte att den skapades just i den fysiska kontakten med tvätten, smutsen och maten. Att göra hushållssysslor gav mig en känsla av att att vara närvarande och levande i mitt eget liv.

Så vad gör då digitaliseringen med oss?

Den franske filosofen Maurice Merlau-Ponty menade att vi formar både oss själva och verkligheten när vi aktiverar kroppen i rummet. Det är med sinnena och dess förmåga att uppleva skillnader som vi bygger världen.

Det här är en av förklaringarna till att vi kan känna oss så vilse när vi byter miljö. I kontakt med en annan omgivning blir vi för en stund främmande för oss själva. Och det tar en stund att fysiskt orientera oss i det nya – genom att bokstavligen ta i och ta in den nya värld vi hamnat i – så att vi till slut blir bekanta både med oss själva och vilka vi är i förhållande till den nya miljön.

Men i en värld av ettor och nollor, och där allt mer arbete görs framför en skärm och ett tangentbord, då lever vi allt mer i tanken. Den enda sinnliga kontakten är ögonens blick på markören som blinkar och fingrarnas beröring av tangenterna. Men vi upplever inget av känslorna och blicken hos de människor eller djur vi skriver och fattar beslut om. Vi ser inte sinnesrörelser hos den andre. Vi känner inte platserna som vi kanske just bestämt ska utplånas eller förändras.

Vem blir vi i förhållande till världen under sådana villkor? Och vilka blir vi inför oss själva?

Jag tror att en stor del av den vilsenhet och psykiska ohälsa som vi läser om just nu kan bero på minskad sinnlig kontakt med andra människor och världen. Ja, jag tror faktiskt att en sådan banal, mänsklig upplevelse spelar roll. Det gör något med vårt människoblivande. Och jag önskar att den här tanken inte avfärdas alltför lätt som om jag vore ”bakåtsträvande”. Det är en fråga som måste få ställas – och tas på allvar.

Efter att jag varit sjukskriven för vad som diagnosticerades som en ”stressreaktion” sa jag upp mig och bytte jobb helt. Där jag befinner mig nu har inte digitaliseringen kommit så långt. Vi får fysiska fakturor på papper som måste öppnas med brevsprätt och stämplas med datum och konteringsstämpel. Jag upplever med glädje det fantastiskt konkreta i att se kostnaderna ta form i tid och rum som en hög med papper. Verksamheten blir verkligare.

En journalist som pluggat psykologi skriver i senaste numret i tidningen Fokus, att hon tror att den senaste modetrenden bland hipsters, att brygga öl, stoppa korv och raka sig med klassisk kniv och raklödder, är en längtan efter att använda kroppen. Hon säger att de är tecken på en önskan att vara lokalt förankrad, att bidra till en gemenskap och att känna sig nyttig. Att vara i bokstavlig kontakt med verkligheten. Hon upptäckte efter ett tag på psykologprogrammet att de flesta patienter kunde botas med ”ett mindre stillasittande liv och en tydlig uppgift”.

Jag tror det ligger något i det. Jag är orolig för vår minskade användning av kroppen ska göra med oss som människor. Vad tänker du?

Välkommen att filosofera om ämnet på Filosoficafé den 29 april i Tierp >>.

Lämna ett svar