UA-145057765-1 Allt är i dig, och du är i allt – EXISTENSIS

Allt är i dig, och du är i allt

Det här inlägget är för den som känt att det ligger något i tanken att våra ”jag” inte är det vi tror att de är, utan att de är något större. Inlägget är också för de som vill få ett slut på sin existentiella ensamhet och känna existentiell gemenskap.

Jag har länge dragits till den indiska traditionen advaita vedanta. I den sägs att du är en illusion och att hela världen är en illusion. Men det sägs också att du är Brahman och att allt är Brahman (det absoluta, d v s Gud).

På senare tid har jag också börjat se att samma sak finns i vår egen kristna tradition. Främst i Johannesevangeliet: ”Tror du inte att jag är i Fadern, och att Fadern är i mig” eller så som kristna medeltida mystiker utryckt det: ”Gud är i mig och jag är i Gud”.

I och med mitt experiment har jag gått från att tänka att det där låter vettigt på något sätt, till att ha upplevt världen på det viset, och blivit mer eller mindre motvilligt tvungen att acceptera det som en sanning.

För i den upplevelse jag hade, och fortfarande har till och från, finns en sammanflätning av allt – av mig själv, andra människor och världens skeende. Allt verkar egentligen i en syntes om jag bara låter det göra så, och om jag överlåter mig själv till syntesen, snarare än tjänar enbart mina egna intressen. I de stunderna jag gör detta känner jag att allt är i mig och att jag är i allt.

Megalomani?

Vid en första anblick kan meningen allt är i mig och att jag är i allt de se ut som ett uttryck av den yttersta megalomanin, att tro att man är Gud. Men då läser man inte meningen ordentligt.

För här finns en paradox som transcenderar/överbrygger meningens megalomaniska drag. För i samma mening samsas både det partikulära (jag och mig) OCH det totala (allt), och även om meningen påstår att ALLT är ETT så säger den samtidigt att detta ALLT också samtidigt är TVÅ OLIKA VERSIONER AV SAMMA (summan av allt liksom delarna i sig).

Jaget blir på så vis en skärningspunkt, ett nav, för totaliteten. Och i det navet strålar delarna samman och reflekterar helheten. Navet/jaget är alltså inte egentligen något för sig självt, utan blir bara något i sin syntes av delarna.

I den meningen går det att begripa att jaget, så som en separerad avgränsningsbar enhet, är en illusion. Jaget är där, men inte som en definierad, separerad entitet, utan som en reflektion av totaliteten. Och det gäller alla. Så om jag är Gud, är allt och alla andra också Gud lika mycket som jag.

Uppleva alltet = uppleva totaliteten och delarna som samma

När jag i experimentet överlät mig till livets flöde, och accepterade allt jag mötte som en del av detta stora Liv, hände det magiska. Plötsligt började allt att röra sig som en enhet. Syntesen kunde verka i frihet. Tjorvet i maskineriet upplöstes och allt tycktes verka som en enda organism.

Jag tror att jag då fick uppleva att delarna och totaliteten är samma, för Allt är i mig blir är svårt att få syn på inuti, eftersom det kräver att jag kan distansera mig från mig själv för att se mig själv, men att Jag är i allt blir enklare, för det finns att se och upptäcka utanför mig själv.

Svårt att greppa, jag vet. Det är för att hjärnan inte kan greppa detta, den vill alltid avgränsa och separera. Detta är istället något som är och som mäklarna säger, måste upplevas. Och det behöver upplevas med hjärtat.

Carl Jungs språk: du är Självet och inte Egot

Ska man översätta detta till Carl Jungs språk, som vissa läsare nog är vana med, så är det lilla jaget, en upplevelse som bygger på personans och skuggans begränsningar (där egot är en funktion som är avgränsad och separerad från helheten), och det stora Jaget är en upplevelse som bygger på helheten (en acceptans av att man är allt, både personans eftersökta egenskaper och skuggans både kända och okända egenskaper, det vill säga: man är allt) och är något som Jung kallade för Självet.

Och vad vill jag säga med allt detta krångel? Jo, om du känner dig ensam, missförstådd, obetydlig och avskuren från omvärlden, d v s lider av existentiell ensamhet, så finns det en väg ut. Men den vägen kräver ett skifte i förståelse av vad man egentligen är.

Det handlar om att gå från att se sig som en ensam individ som försöker klara sig så gott det går i världen, till att ”klara” världen i första hand och bidra så gott det går, och därmed få uppleva skönheten att ha ett syfte i den helheten och på så vis få ta emot av det goda som skapas eftersom man är en del av den helheten.

Ett sådant tänk skulle få slut på människans destruktiva sidor; de som skapar krig och som misshandlar planeten, oss själva och andra varelser. För allt det, bottnar i att vi ser oss som separerade Egon. Vi behöver börja verka som en enda organism; som ett gemensamt ekologiskt system.

Men allt börjar med dig. Så lär känna dig själv. Vem är du egentligen?

”You´ ll hear me hailing from inside
the open grave, and you’ll realize
how we´ ve always been together.
I am the clear consciousness-core
of your being, the same in
ecstasy as in self-hating fatigue…
And don´ t look for me in a human shape.
I am inside your looking.”

Rumi. Ur No room for a form.

Foto: Claudio Schwartz/Unsplash

Lämna ett svar