UA-145057765-1 Att vänta – EXISTENSIS

Att vänta

Väntan har alltid varit en stor del av det mänskliga livet. Men nu, mer än någonsin, är väntan påtaglig. Med coronaviruset lurande därute sitter vi globalt bakom våra gardiner och blickar väntande ut på ett liv som inte heller längre pågår därute. Men vad är väntan? Och varför väntar vi?

Väntan är en framåtblickande aktivitet som tycks förutsätta ett något som ska hända. Väntan är nog därför oftast för-väntan och den typen av väntan kan ta många former. Vi kan vänta på bussen som tidtabellen har sagt ska komma. Men vi kan också vänta på våren som vår erfarenhet har sagt oss brukar inträffa efter vintern. Vi kan också otåligt vänta på att någon ska prata klart så att vi kan få prata. Förväntan verkar förutsätta en färdig riktning; en horisont vi kan rikta vår väntan mot.

Men väntan kan också vara en diffus känsla; en outtalad väntan utan klar riktning. För vem känner inte igen sig i ett rastlöst vankande av och an i hemmet, på jakt efter ett mål som inte låter sig utkristalliseras? Lite grann som en tiger som går fram och tillbaka i en liten bur. Men den känslan är svår att lokalisera i kroppen. Den tycks välla ut någonstans ifrån bröstet men sen ta alla möjliga riktningar ut i armar och ben. Och den väntan skapar ryckiga, avbrutna tankar.

Väntan tycks i alla fall göra något med kroppen. Den sätter igång pulsen, tankar, och rörelser i form av ett otåligt plockande, trampande och för vissa kanske ett innehållslöst pratande. Och kanske kallar vi den positiva sköna väntan för för-väntan och väntan som tvingats på oss för bara väntan, och den typen av väntan antar ofta känslan av frustration eller tristess.

Ur det här funderandet framträder en bild av en löpare som står redo i startblocket. Som om väntan är en energi som väntar på att tas i bruk.

Det blir också tydligt att väntan är en aktivitet som vänder sig bort från nuet och det som är. Men kanske inte alltid av missnöje? Kanske är det bara av gammal vana. För hela vårt samhälle lever på uttryck som ”utveckling”, ”gå vidare”, ”komma till skott”, ”framåtanda” och ”lägga bakom sig”. Vi har en hel ekonomi som bygger på en ständig övergång från ett till ett annat; på tillväxt.

Det är som att vårt liv är ett väntrum. Alltid på väg någon annanstans än där vi är just nu. Det kan alltid blir bättre. Om bara… Men varför har vi så bråttom? Varför söker vi alltid vägens ände? Livet är kort brukar vi ju säga och syfta på döden.

Men ett uttryck som talar om något annat är ”att bida sin tid”. Jag vet inte vad bida betyder och varifrån ordet kommer (kanske någon vet och vill dela i kommentarerna?). Men Svenska Akademiens ordlista säger: ”giva sig till tåls” och ”se tiden an” alltså att tålaktigt avvakta något. Men även det uttrycket innehåller en viss ton av att vi förväntar oss något som ska komma och att vi väntar in det.

Men det finns något annat som inte tycks vara väntan, som är ett stilla registrerande av nuet. Jag tänker på den grekiska svartklädda gumman som sitter i skuggan och betraktar livet som pågår i de trånga gränderna kring huset. Den cyniska skulle kunna säga att det är en väntan på döden, och kanske är det så att hela livet en väntan på döden? Kanske har vi till och med som Freud menade en inbyggd dödsdrift liksom vi har en livsdrift; en slags mental entropi, det vill säga den naturlag som säger att alla ordnade molekyler alltid går mot sin upplösning. Kanske omfattar den också det som är sammansättningen av våra personligheter; att de också har en inbyggd mekanism som går mot sin upplösning?

Men kan det inte finnas något annat? Om väntan finns, måste ju också dess motsats finnas?

Kanske är det talande att jag inte kommer på ett ord för motsatsen till väntan. Det säger något om hur frånvarande dess motsats är i vår tillvaro. För annars hade vi gjort språk av det. Det skulle vara ett verb som fångar ett varande i det som är. Det mest tillgängliga är adjektiv som tillfreds eller nöjdhet. Men visst borde man kunna vara missnöjd och ändå inte önska att något borde vara på ett annat sätt?

Kanske är detta bida i ”att bida sin tid” det närmaste vi kommer? Att tålaktigt avvakta. Inte något utan vad som helst?

Lämna ett svar