Hur närvarande är vi egentligen i våra kroppar? Känner vi och tar in livet så mycket som vi kan eller lever vi bara till hälften eller fullt ut? Läser just nu filosofen Jonna Bornemarks bok Kroppslighetens mystik och fascineras av en kroppssyn från 1200-talet.
Förmodligen tänker vi mest på kroppen när vi är sjuka och har ont någonstans. I sämsta fall är den föremål för tukt och förmaning, omdaning och skam. Det bantas och nyps i valkar. Det lyfts och sprutas in. Det späks, eller så frossas det med efterföljande skam. Och framförallt har kroppen kommersialiserats och det ska köpas saker och tjänster till den.
Därför är det så skönt att läsa om boken Kroppslighetens mystik. Mechtild von Magdeburg, begin och nunna under 1200-talet, ser kroppen som mötes- och spelplats för livet och som något man ska skriva kärleksdikter till.
Mechtild klär såklart det här mötet i ett kristet språkbruk. För henne är kroppens sinnen platsen där hon möter Gud. Men som Jonna Bornemark påpekar så kan en ateist lika gärna se sinnena som platsen där vi möter verkligheten och livet.
För vad vore livet utan kroppens sinnen? Vi skulle totalt sakna kontakt med någonting. Tankarna skulle liksom ligga och torrsimma utan vetskap om vad som pågick runt omkring. Och frågan är vad tankarna skulle handla om i avsaknad av upplevelsen av en värld omkring oss. Kroppen ger livet smak, doft, känsel, ljud och vidunderliga färger och former genom synen.
Mechtilds kroppssyn är vacker och jag inser att jag nog inte skänker kroppen den omsorg, kärlek, tacksamhet och glädje som den förtjänar. Istället lägger de flesta av oss all uppmärksamhet på hur den ser ut – inte kring allt fantastiskt den gör.
Kanske har du liksom jag mest varit en huvudfoting i livet än en varelse med kropp. För mig har alltid tanken, intellektet, planerandet och rationaliteten räknats mest. Att vara smart har varit viktigt. Dagar utan tanke på kroppen har oftast varit bra dagar. Kroppen har mest varit ett nödvändigt ont jag släpat runt på som inte riktigt passat i de kläder jag velat ha.
Men så bestämde jag mig för att göra något åt min brist på kontakt med kroppen. Jag anmälde mig till en danskurs där man fick ha ögonbindel. Då skulle väl till och med jag våga! Men oj, så läskigt!
Första danstillfället tänkte jag hela tiden på om någon såg mig. Trots att alla hade ögonbindlar. Ledaren uppmanade oss att totalt släppa loss och gå upp i rörelserna. Gärna också göra fula och konstiga rörelser. Tror mest jag stod och trampade på stället som om jag vore på ett lågstadiedisco.
Andra gången hände något. Jag gjorde som ledaren sa och gjorde de fulaste rörelser jag kunde. Och då fångande plötsligt musiken tag i mig. Det kändes som om kroppen skrattade högt som ett litet barn av förtjusning och den började leva sitt eget liv. Musiken kom som en våg och fortplantades genom armar, höfter, huvud och ben. Såg säkert inte klokt ut. Men jag blev fullständigt närvarande i kroppen och det var befriande att lämna över ratten till armar och ben och låta dem göra de ville.
Efteråt var jag rusigt hög. Kände mig befriande lätt. Och jag insåg att jag under den timme passet varat inte tänkt på mig själv, någon annan eller på varken framtid eller det som varit. Jag hade varit i nuet. Det var en märklig känsla av att vara i fas med mig själv. Som om jag varit en hjärna som haft en kropp förut och nu var jag min kropp. Lite som att komma hem.
Kroppen var där för mig på ett annat sätt. Och i den lättheten kände jag mig mindre rädd och hämmad. Det hade uppstått en ny slags trygghet. Kanske just den känsla som Mechtild beskriver när hon berättar om kroppen som ett njutningsfullt mottagande av världen.
Vi lever alltmer genom tanken idag via digitala skärmar av olika slag. Kanske spelar det roll i den epidemi av psykisk ohälsa som uppstått de senaste åren?
Vi går inte längre till fysiska affärer och klämmer på varor. Vi ser dem på skärmen i form av bilder och klickar hem dem via tangenterna. Vi pratar inte ens i telefon lika mycket längre och hör suckar, andhämtning och korta pauser i talet hos den vi kommunicerar med. Istället uttrycker vi oss med emojis som är en tecknad ikon av en känsla. Och när vi rör oss ute är det sällan utan våra mobiler igång. Ofta genom hörlurar där vi fokuserar på det som sägs istället för platsen vi befinner oss på.
Kanske skulle vi känna mer kontakt med både det egna livet, men också med världen och varandra om vi var mer närvarande i våra kroppar? Så varför inte prova? Vad har du att förlora? Just nu har du säkert hur mycket tid som helst.
Jag rekommenderar verkligen dans även om det kanske är alldeles för läskigt. Det är något ursprungligt i att dansa. Något djupt mänskligt precis som sång. Och vem kan egentligen se dig om du gör det i din ensamhet?
Annars kan du alltid passa på att äta långsamt och låta smakandet ta tid. Eller ta på mossa, bark och gräs i skogen. Skogsbada som japanerna kallar det. Eller smek över tyget i soffan eller i ett klädesplagg du tycker om. Kanske klappa husdjuret lite extra eller pilla barnen eller en käraste i håret och riktigt känna mjukheten mot handen.
Oavsett hur du aktiverar kroppen handlar det om att gå omvärlden och livet till mötes, och att ta emot med alla sinnen. Kanske, kanske, får du då som Mechtild, känna en ny närvaro i ditt eget liv.
Boken: Kroppslighetens mystik, Jonna Bornemark, 2015
> (öppnas i en ny flik)”>Sommarprat med Jonna där hon nämner boken och Mechtild >>