Tänk om det vi tänker om andra FAKTISKT är helt avgörande för hur det blir? Om vår misstro och brist på tillit skapar det vi är mest rädda för? Det är i alla fall något som höstens Experiment visat mig. Och jag tror jag har en idé om vad som hände, och hur andra kanske kan uppleva samma sak.
Jag har funderat mycket på vad som hände mig i under höstens experiment där jag slutade försöka styra allt och istället flöt med i det livet lade framför minna fötter. Experimentet ledde till ett fantastiskt tillstånd där världen tycktes förändras om kring mig fast jag inte gjort något. Resultatet var smått fantastiskt och inget jag siktade på. Så hur kunde det bli som det blev?
Det som verkade spela roll var att jag ändrade min inställning till världen. Jag gick från att tro att jag visste bäst hur jag skulle ordna mitt liv, en sorts misstro mot livet självt, där allt ansvar ligger på mig att ordna (vakta) min tillvaro för att den skulle bli bra, till att istället lita på att livet visste bättre, att det skulle bli bra även utan min inblandning. Ett slags överlämnande.
Visst. Det kan ha varit en slump att saker blev så mycket bättre. Att jag plötsligt mådde bra varje dag inombords, och att den småpysande rädslan och stickande oron var som bortblåst. Men jag kan inte undgå känslan att något viktigt finns att lära sig i det som hände.
Så vad hände?
Det som hände kan låta som magi. Men rent konkret tror jag att förflyttningen av fokus från mitt tänkande om hur livet och andra människor borde vara till det som faktiskt ägde rum framför mig åstadkom något i min perception.
Skiftet i fokus innebar att jag hela tiden förhöll mig nyfiket till det som skulle hända. Varje dag blev mer spännande eftersom jag gick från att ständigt tänka ut hur varje situation skulle och borde bli till att jag fick vänta och se vad som skulle dyka upp.
Jag sköt inte längre upp saker. Jag prioriterade inte sådant som jag kände var mer intressant eller viktigt. Jag sa inte nej när jag efterfrågades. Jag lät mig villigt dras med i det som hände och jag engagerade mig så som det verkade behövas.
Totalt avgörande var troligtvis att jag i djupet av mitt hjärtat verkligen gett upp tron på att jag visste vad som var bäst för mig. Däri låg själva skiftet i fokus. Men varför blev människor omkring mig annorlunda? Varför försvann själva skavet från tillvaron?
Nedsläckt projicering
När jag skiftade fokus från mitt eget ”borde” till att lyssna på ett yttre ”det här är det som är just nu” tror jag att mina egna tankar slutade färga världen – eller snarare missfärga den. Jag släckte helt enkelt ner människans tendens till projicering för en stund, både för egen del men även för andra. Det är den enda rimliga förklaring jag kan komma på till det som hände mig.
För när jag slutade klistra fast mina förväntningar och föreställningar på situationer och människor jag mötte, blev människorna jag hade att göra med bemötta utan att jag krävde något av dem. Det blev istället fritt fram för saker att träda fram mer så som de verkligen var – och som det situationen behövde.
Det var som om jag själv gick från att vara fylld av egoladdade önskningar till att bete mig mer neutralt, och det i sig gjorde att min omgivning inte bemötte mig laddat utan neutralt.
När jag såg något som borde rättas till kunde jag säga det på ett neutralt sätt som inte togs emot som en attack därför att jag hade fokus på det som var. Istället för ett manipulativt beteende (starkt ord, men om vi är ärliga vill vi hela tiden styra världen att bli som vi vill) fick människor känna sig fria och de kunde slappna av.
Med andra ord. När mitt ego inte styrde, väckte det heller inte egot i alla andra. Lite som om en åskledare tog det bort laddningen i det som hände.
Medvetna tankar och reflextankar
I klarheten som uppstod blev det tydligt att tankar, känslor och impulser är av olika kvalitet. Mestadels av tiden har vi omedvetna tankar. De är reflexer och ett slags eko från det förgångna. Utifrån tidigare historiska händelser formar vi ett önsketänkande om hur människor och livet bör vara och hur det inte bör vara. Vi skapar begär eller aversioner mot allt som händer. Större delen av tiden går vi alltså runt och jämför, dömer och värderar – eller tolkar.
Om jag istället skiftar fokus och öppnar upp mig för det som händer, och kan engagera mig i det som verkar behövas, utan att jämföra med vad jag själv önskar, slipper jag värderandet. Jag slipper även att styra hela mitt beteende utefter mitt önsketänkande. Och jag tror det är orsaken till den upprymda lättnad jag kände. Jag upplevde mig fri. Jag behövde inte längre kontrollera allt. Kring varje tanke öppnade sig en oanad luft och rymd.
Prova att ta bort missfärgningen du med
Om du själv vill testa, för jag tror att det här kan fungera för alla, kan du antingen försöka släcka ner din projicering med att göra något radikalt motsatt som du brukar göra. Det verkar ha effekt. Kanske funkar det om du också slutar tro på att du vet bäst. Men det kan också vara så att du behöver hitta ditt alldeles egna sätt. Ditt experiment: vad är det du inte tror att livet kan fixa åt dig?
Men du kan säkert också gå direkt på dina tankar, känslor och impulser och grunna på om de springa ur en mer eller mindre verklighetsförankrad källa.
Fråga dig: försöker jag manipulera den här situationen? Är det här jag tänker om situationen verkligen sant? Ser jag verkligen det som pågår? Vilken övertygelse om världen bottnar mina tankar, känslor och impulser i?
Ingendera av sätten är nog särskilt enkla. Känslorna kring hur vi vill att livet och andra ska vara är så starka. Men om du ger dig luft mellan tankarna är jag säker på att det går att få syn på tankar som missfärgar verkligheten. Det brukar mina samtalsklienter uppleva.
På väg tillbaka
Uppmärksamma har redan lagt märke till att jag talar om resultatet av mitt experiment i dåtid, för tyvärr tog mitt tillstånd av klarhet slut strax innan jul. Det varade lite mer än två månader.
I november hände saker som gav ett ”återfall”. När min tro på en kallsinnig, avvisande omvärld vaknade till liv igen. Missfärgningen var omedelbar. Livet blev inte radikalt sämre, men allt blev plötligt grumligare, trögare, fientligare och mer jobbigt igen.
Med min upplevelse i höstas vet jag åtminstone vad som hände. Jag vet att jag behöver välja att lita på världen igen. Och det valet har jag återigen gjort. Jag har överlämnat mig till det som händer igen. Vi får vi se hur det går. Kanske återkommer jag då till det sköna tillståndet av klarhet. Jag vet inte. Jag återkommer i frågan.
Foto: Garidy Sanders/Unsplash