Vi gör allt för att fly undan jobbiga känslor. Lär oss strategier och tekniker. Lappar och lagar. Allt för att bli BÄTTRE människor. Men tänk om vi bara borde sluta och ställa oss schack matt för mörkret på en gång? Tänk om att sluta försöka så hårt är vägen ut?
De flesta av oss försöker alltid att förbättra oss själva. Eller bli av med olika dåliga beteenden som vi tror står ivägen för oss. Främst vill vi bli av med den inre kritikern. Vi vill också bli positiva, kärleksfulla, lugna, tillfreds, fyllda av meningsfullhet och lyckliga.
Vi läser böcker med all möjlig kunskap om hur man ska leva ett gott liv. Vi provar stressänkande tekniker som träning, yoga, meditation eller djupavslappning. Vi tänker att olika strategier är vägen ut. De här ansträngningarna kan kännas som ett sisyfosarbete ibland. Vi tror vi hittat något som löst våra problem, bara för att plötsligt stå där IGEN, sönderstressade eller i ett vredesutbrott, självhatsattack eller ångestanfall. Vi är tillbaka på ruta ett. Och som en envis svans följer en bitter besvikelse ovanpå allt annat.
Jag börjar tro att vi borde göra tvärtom. Istället för att fly mörkret borde vi gå in i det. Vi borde vifta vit flagg och ge oss.
Det gjorde jag senast när jag återigen plötsligt stod där i åsynen av alla mina dåliga beteenden. Istället för att köra mindfullnessövningar, ta en promenad, se en djurdokumentär, läsa en bok, träffa vänner, äta glass eller något annat jag brukar använda mig av för att döva smärtsamma känslor gjorde jag ingenting.
Jag orkade helt enkelt inte, som annars, samla ihop mig, resa mig upp och laga mig själv. Jag bara accepterade hela rasket, alla jobbiga tankar, hur smärtsamt det än var. Jag lät det som kändes vara sanningen.
Jag lade mig på sängen och andades. Och medan jag andades lät jag mig närma mig den svidande blödande känslan runt hjärtat istället för att försöka slappna av bort ifrån den. Känslan var outhärdlig. Som ett stålbad. Men efter en stund hände något. En stråle av lugn skar fram genom de mörka molnen, som om en spricka i mörkret öppnat sig. Smärtan ersattes av ett lugn.
Det som hände liknar när man stänger in sig i ett mörkt rum. Först är det becksvart. Men när man suttit där ett tag, och ögonen vant sig, framträder snart ljuset runt dörrspringan. Med ljuset framträdde också lugnet. Och något annat. En ny känsla i hjärttrakten som jag ännu inte klurat ut vad det är. Men den känns lätt och fri. Kanske är det kärlek? För ut ur detta har en ömsint medkänsla vuxit. Både för mig själv och alla andra som jag ser kämpar med sig själva.
En god vän liknade min berättelse med ett frö som spruckit (känslan i hjärtat under meditationen). För precis som en grodd växer både neråt i jorden och uppåt mot solen, samtidigt, verkar min medkänsla ha växt både inåt mot mig själv och utåt mot mina medmänniskor samtidigt.
Och nog är det en passande bild. För var hämtar växten sin näring om inte i komposten och dyngan, vilket kan liknas med jobbiga känslor. Växten hämtar också näring från regnet och solen utifrån.
Det känns som om jag förlåtit mig själv – och andra. Vi är ju bara ofullkomliga människor, och just det är det fantastiska! Det är det som gör oss älskvärda! Det är det ofullkomliga som vi borde ösa kärlek över. Perfektionen (om den ens existerar) behöver ingen kärlek. Den står sig bra ändå.
Ännu vet jag inte om det här var en engångsföreteelse. Nästa attack av jobbiga känslor kanske inte alls slutar på det här viset.
Men prova gärna själva nästa gång som ert liv mörknar till. Bara sluta med allt då. Lägg er platt för mörkret och gå in i det. Men gör det uppriktigt – inte som om det vore ännu en strategi för att bli av med något som stör. Jag tror att själva mötandet av det som känns är en viktig del av det hela. För det är det som är nytt.
Och skriv gärna här eller ett meddelande till mig om hur det gick. Det vore intressant att höra om det funkar för fler.
(Har du en klinisk depression eller annan diagnostiserad psykisk sjukdom ska du inte prova det här utan att ha pratat med din läkare.)
Om du vill läsa mer om grunden till vad som låg bakom de jobbiga känslorna, läs gärna de två tidigare inläggen: Den stora bluffen – del 1 och Den stora bluffen – del 2.