Vi tror att vi skräms av förändringar för att det leder till osäkerhet. Men är vi egentligen rädda för vem vi själva kan bli i allt det nya? Sartres menade att det är så. Och kanske kan hans sätt att tänka göra det lättare för oss att gå utanför vår comfort zone och våga vara oss själva?
De flesta människor känner olust inför förändringar, att prata inför folk eller för att ge sig in i obekanta situationer. Den vanliga förklaringen brukar vara att vi (eller andra) är rädd för förändringar och att ångesten bottnar i en rädsla för osäkerhet och ovisshet.
Men den existentielle filosofen Jean-Paul Sartre föreslår, i boken Egots Transendens, att det inte är osäkerheten i sig som gör att vi känner ångest och olust, utan att vi är rädda för vad vi själva ska hitta på i ett helt nytt sammanhang, om vi släpps lös in i det nya. Vi är alltså rädda för oss själva.
Båda synsätten ser alltså ångest som en funktion för att undvika något. Skillnaden är att Sartre menar att ångesten inte försöker undvika osäkerheten i en situation, utan vill dölja ett spontant och fritt medvetande/Själv (eller vår frihet som han också väljer att kalla detta ibland) eftersom vi inte står ut med alltings öppenhet och frihet.
I ett långt fenomenologiskt resonemang i boken kommer Sartre fram till att Rene Descartes gamla sanning att ”Jag tänker, alltså finns jag.” tar avspark i ett något som inte stämmer om man undersöker det närmare. För Descartes slår fast att det finns ett Jag som tänker redan innan tänkandet fått bevisa att det finns ett Jag. Ett cirkelresonemang alltså. Sartre säger istället ungefär ”Det tänks, och ur det jag tänker om tänkandet, blir Jag till.”
I grunden handlar det om vår uppfattning om vem eller vad vi är. Till vardags utgår vi ifrån att vi är ett Jag, eller med ett annat ord, ett ego. När vi tar oss fram i världen säger vi: ”Jag tänker”, ”Jag tycker” eller”Jag cyklar. Men Sartre menar att tänkandet, handlingar och känslor, något han kallar tillstånd, uppstår före Jaget, spontant ur medvetandet, som alltså är något absolut i sig och som kommer före vi ens får ett Jag.
Jaget tar alltså inte form förrän vi reflekterar kring det som tänkts eller känts, det vill säga när vi gör en bedömning och relaterar det som hänt till omvärlden. Först då växer en person – DU – fram som vi kallar Jag.
Anledningen till att det är ordnat på det här viset säger Sartre är för att kroppen behöver en praktisk funktion som hindrar oss från att göra bort oss eller utsätta oss för fara. Egot är med andra ord en kontrollfunktion för kroppen och därmed också psyket, och ångest är dess signalsystem.
Men han menar också att manövern sker för att medvetandet räds sin egen obegränsade frihet och spontanitet. Medvetandets syfte med egot och ångesten ska alltså vara att gömma medvetandet från sig självt. D v s att gömma det bakom det vi kallar persona, som ju kommer från grekernas ord för mask.
Själva medvetandet – det i dig som fyller dig med liv och som är medvetet om det – är alltså inte personen DU. Medvetandet är något i sig; en spontan grund till det som så småningom blir personen DU. Som det medvetandet är du från början helt fri. Alla möjligheter ryms där innan medvetandet reflekterar via din kropp. Men innan reflektionen finns alltså ingen person som förställer den rena spontaniteten.
Sartre säger: ”Allt försiggår alltså som om medvetandet konstituerade Egot som en falsk föreställning om sig självt, som om det blev hypnotiserat av och förlorade sig i detta Ego som det konstituerat, som om medvetandet gjorde det till sitt skydd och sin lag…”
Här liknar Sartres tänkande den hinduiska filosofin och mytologin. Den berättar att Brahman, världssjälen, kände sig ensam och skapade den materiella världen ur sig själv för att minska sin ensamhet. Samtidigt försåg han människorna med ”slöjor” – Maya – som dolde sanningen för dem. Världen är alltså det indierna kallar, Lila, en Brahmans kurragömmalek med sig själv för att slippa känna sig mindre ensam.
På sätt och vis är det också detta som Enneagrammet handlar om, som jag skrivit om tidigare. Det systemet visar också hur vi försöker undertrycka olika sidor av oss själva för att fly undan något vi är rädda för och nå gillande och kontakt hos andra. Och med hjälp av att identifiera de här rädslorna kan vi hjälpa oss själva att träda fram tydligare.
Det är lätt att föreställa sig det spontana barnet inom oss som på olika sätt har slipats ner och lärt sig vad det ska visa och inte.
Om du vill undersöka hur ditt eget tänkande fungerar kan du göra en enkel meditation. Sitt på en stol eller på golvet. Slut ögonen och andas lugnt och djupt några gånger. När det känns som om du stillnat inombords kan du tyst ställa dig frågan: Vad blir min nästa tanke? Sen väntar du så länge det behövs. Till slut dyker alltid något upp. Visste du innan vad du skulle tänka? Om du inte visste – varför vet du inte det när det ju är DU som tänker? Övningen blottar spontaniteten i tänkandet.
Till sist. Det gäller alltså att fundera över när den egna ångesten är rimlig eller inte? När är den ett gott skydd och när är det du som är rädd för dig själv? Och vad hos dig är det du i så fall är rädd att släppa fram? Bygger den på rädslor som byggts upp när du var liten som inte hör hemma i den nya ålder du är i just nu.