UA-145057765-1 Så känner du igen inre passivitet – Del 2 – EXISTENSIS

Så känner du igen inre passivitet – Del 2

Människan har ett fantastiskt försvarssystem för att undvika sin största skräck – att inte vara älskad. Det kan ta sig uttryck som risktänkande, prokrastinering, prestationskrav eller nedstämdhet. Genom att kasta in oss i en rundgång av inre kritik och beteenden som bäddar för kritik kan vi för en stund glömma den egna övertygelsen om att vi på ett eller annat sätt är oälskvärda

Den inre passiviteten är ett psykologiskt fenomen som lurar oss bort från att ta tag i vårt verkliga grundproblem: vår övertygelse om att vi på olika sätt är värdelösa och därmed så oälskvärda att vi riskerar att bli övergivna och utstötta. Övertygelserna gör att vi alla håller tillbaka den skatt, vår egen särskilda fallenhet, vi alla har att tillföra till världen. Läs mer om den inre passiviteten i Del 1 >>.

Den grundläggande rädslan att bli övergivna är så outhärdlig att det är behagligare att kasta oss in i andra problem. Den inre passiviteten är en slags mental och känslomässig distraktion. Den inre passiviteten kan göra oss passiva och undvikande. Men samma drivkraft kan också ligga bakom att vi energiskt kastar oss in i nya projekt, nya förhållanden eller fattar hastiga beslut.

Den inre passiviteten tar sig olika uttryck beroende på vilka upplevelser vi haft under barndomen. Orsaken kan vara att du inte tagits hand om på ett bra sätt, men du kan lika gärna ha haft en fin och bra uppväxt. Som barn har vi inte förmågan att göra rimliga tolkningar av vad som händer oss. Om föräldrarna behövt laga mat, ta hand om ett syskon eller något annat som varit viktigt kan ett ett litet barn uppfatta en tidsfördröjning i omsorgen som exempelvis ett avvisande.

Listan över hur den inre passiviteten kan ta sig uttryck kan göras lång. Här är bara några exempel:

  • Prokrastinering (att skjuta upp att göra viktiga saker).
  • Hyperaktivt beteende. Att genom ständigt presterande kunna peka på hur aktiv du är och därmed undfly tanken på egen värdelöshet eller ensamhet.
  • Att vara blyg. Att inte våga vara social av rädsla för att uppfattas som konstig, men i och med tystheten skapa en aura av ”konstighet”.
  • Att inte våga misslyckas, och därmed avstå utbildningar eller möjligheter att visa upp sig, och därmed skapa ett en sits där du heller inte utvecklas så som man gör när man utsätter sig för att göra misstag.
  • Att konsekvent fullfölja eller misslyckas med det du företar dig. Genom att missköta utbildningar eller missa att söka jobb i tid undviker du risken att utsättas för jämförelse som skulle bekräfta din övertygelse om att inte kunna leva upp till dina ideal.
  • En ödessyn: ”Om gud vill” eller ”Livet är emot mig. Jag har sån otur”.
  • Att ofta drabbas av överväldigande trötthet. En brist på ork ger dig ett alibi för att inte göra saker som försätter dig i situationer du inte tycker om.
  • Tanken på att unna sig. Den där rösten som intalar oss att ta lite mer av något som vi vet går på tvären mot vad vi borde; ett glas till, mat, godis.
  • Distraktioner som rus, tevetittande, spelande, surfande, ja även läsning, allt som får oss att fokusera på annat än att ta tag i en förändring som skulle behövas.
  • Besatthet vid rutiner. Att skapa återkommande rutiner att göra för att få tiden att gå och inte skapa luckor där du konfronteras med dig själv och dina tankar och känslor.
  • Att alltid hamna i drama. Med fokus på gräl och dramatik behöver du inte ta tag i ett problem som utmanar din grundrädsla allt för mycket. Dramat håller fokus borta från din egen sårbarhet.
  • Förtjusning i att bygga förklaringsmodeller, som skickligt döljer eller slätar över det verkliga problemet.
  • Att ständigt vara försenad till allt och därmed skapa situationer där du blir illa sedd som den som inte går att lita på.
  • Att fastna i en gnabbande dynamik med partnern/vänner/familjen och slippa ta tag i förhållandet eller sig själv och riskera att bli avvisad.
  • Ett kontrollerande beteende gentemot anhöriga för att för dig själv dölja din egen hjälplöshet och brist på kontroll.
  • Psykiskt eller fysiskt våld i relationer. Att trycka ner en partner eller ett barn kan göra att du inte behöver konfrontera din egen övertygelse om värdelöshet.
  • Att ständigt vara lustigkurren i sällskapet. Att vara rolig och underhållande leder bort uppmärksamheten från din övertygelse om att dina känslor och du är en belastning.
  • Att inte lita på någon och istället ge sig in i ett manipulativt ”spel” för att inte ”vara den som bli lurad” och därmed själv bli en opålitlig person.
  • Nedstämdhet och ångest (inte klinisk sådan). En känsla som ger dig ett inre okej att dra dig tillbaka och undvika situationer som utmanar din grundrädsla.

Oftast är den inre passiviteten osynlig för dig. Istället projicerar du omedvetet det du inte vill veta av hos dig själv på andra. Du irriterar dig på de som inte kommer i tid, de som slarvar eller de som är framgångsrika. Det här fenomenet är vad Carl Jung menade med vår skugga, d v s ett undvikande av en icke önskvärd del av vår personlighet.

För att dölja din avskyvärda sida kan du sträva emot att vara raka motsatsen mot det du ogillar hos dig själv. Du kan exempelvis säga att du avskyr sådana som är opålitliga och manipulativa, men ser inte ditt eget beteende som gör dig opålitlig och manipulativ.

Men vad går vi i cirklar kring? Vad är det som vi absolut inte vill möta?

Allt tycks bottna i grundövertygelse att vi inte är älskvärda. Vi är fasansfulla på något sätt och det sätter skräck i oss. I stora drag rör det sig om nio grundövertygelser och de kan låta såhär:

  • Jag är fel, defekt och operfekt och därför är jag inte älskvärd och kan bli utstött.
  • Jag hjälper aldrig till och tänker mest på mig själv och är därför inte älskvärd.
  • Jag misslyckas ständigt med att prestera och vara det omgivningen vill att jag ska vara och är därmed inte värd att älska.
  • Jag kan aldrig leva upp till de ideal som gäller och är därför inte värd att älska.
  • Jag är inkompetent och okunnig och därför inte möjlig att älska.
  • Jag är ett problem/min blotta existens utsätter omgivningen för problem och jag är därför inte värd kärlek.
  • Jag kan bara bli älskad om jag är rolig och underhållande och inte behöver tröst, annars är jag icke önskvärt sällskap och jag riskerar att bli utstött.
  • Jag är otillräcklig, blödig och svag och därmed värd att föraktas och attackeras istället för bli älskad.
  • Jag är besvärlig, obetydlig, har inget att tillföra och skapar bara irritation och ilska och gör mig oälskvärd om jag tror annat.

Exakt hur DIN inre passivitet, för att undkomma skräcken i den egna övertygelsen, ser ut kan bara du veta.

I del 3 beskriver vad du kan göra för att få syn på den inre passiviteten och bryta den vilseledande rundgång som dynamiken mellan den inre passiviteten och kritikern skapar. I del 4 kan du även läsa om hur du kan utveckla en trygg inre auktoritet som bättre kan guida dig på ett bättre sätt genom livet.

Texterna om inre passivitet är inspirerade av Edmund Berglers teori om hur vi är beroende av mörka känslor, Carl Jungs idé om skuggan och ennegrammets tanke om hur vi flyr rädslor genom ett beteende som i sig skapar det vi är rädda för.

Lämna ett svar