Återkommer du till samma mörka tankar i relationer eller vissa situationer? Kanske återupprepar du ett beteende eller söker dig till situationer fast du vet att de inte är bra för dig? Då kan du vara fast i ett beroende. Ett knarkande av drama och mörka tankar.
Edmund Bergler, samtida psykolog med Sigmund Freud, menade att alla människor är beroende av mörka tankar i olika grad, och att beroendet grundläggs de första 18 månaderna av vårt liv. Sigmund Freud började formulera teorin i slutet av sitt liv, men Edmund Bergler tog över och gjorde den till sitt livsverk.
Grundtanken i teorin är att spädbarn förväntar sig omedelbar tillfredsställelse eftersom det ännu inte upptäckt vad tid är. De har därför ingen känsla för sen eller förut utan bara NU. Den här förväntan på omedelbar tillfredsställelse riggar oss för besvikelser och obehag eftersom ingen förälder kan möta ett barns alla behov omedelbart. Alla råkar alltså ut för otillfredsställelse, mer eller mindre.
Barnet ser inte någon annan förklaring än att det självt vill ha otillfredsställelsen. På det viset görs en koppling mellan obehag och begär och blir till en märklig masochistisk förtjusning.
Eftersom barnet inte heller upptäckt än att de är ett separat själv, utan ser sig som ett med allt, tolkar den fördröjningen som att den orsakar sin otillfredsställelse självt. Alltså ett slags megalomani (storhetsvansinne), där barnet inte ser någon annan förklaring än att det självt vill ha otillfredsställelsen. På det viset görs en koppling mellan obehag och begär och blir till en märklig masochistisk förtjusning.
Om du tycker att det här låter galet är du inte ensam. Bergler förstod från första början att hans idé var obekväm. Han trodde därför aldrig att teorin skulle slå i hans samtid, utan inte förrän långt efter hans död. Än har den inte riktigt slagit, men den ger verkligen ett intressant perspektiv och nya möjliga vägar ut ur de mörka tankarna.
Bergler menade att det fanns tre huvudsakliga upplevelser hos ett spädbarn som skapar förkärlek för vissa känslor:
- Upplevelsen att vara kontrollerad grundlägger en känsla av hjälplöshet och av att vara ett offer för yttre makter, eller oro för saker du inte kan kontrollera och känslor av motstånd och hämnd. Det här gör att du, exempelvis, kan dras till relationer eller situationer där du känner dig kontrollerad, eller vilja kontrollera andra.
- Upplevelsen av att berövas saker föder känslor av otillfredsställelse, tomhet, hopplöshet, meningslöshet och nedstämdhet – överlag en känsla av att aldrig få vad du vill ha. Det här gör att du gärna fastnar i känslor som kretsar kring att omvärlden konspirerar mot dig och av jäkelskap ser till att du misslyckas.
- Upplevelsen av att vara avfärdad ger känslor av förnedring, värdelöshet, att ingen vill ha en eller att du är en bluff eller utstött, att du aldrig passar in och konstant döms ut av andra, gör att du tolkar det som händer i de banorna och att du exempelvis inte pallar trycket när du ska prestera och får ”black outs” eller liknande.
Från och med att vi är tre, fyra år har vi alltså utvecklat en dragning till att känna de här mörka känslorna. Omedvetet börjar vi därefter att försätta vi oss i situationer som triggar dem.
Vi kan attraheras av personligheter som behandlar oss illa, vänner eller partners. Och istället för att ta tag i problem i god tid kan vi skjuta på dem, tills de blivit ohanterbara och de ger oss nya problem.
Vi kan göra val som inte är bra för oss, men som vi kanske inte riktigt märker. Vi kan attraheras av personligheter som behandlar oss illa, vänner eller partners. Och istället för att ta tag i problem i god tid kan vi skjuta på dem, tills de blivit ohanterbara och de ger oss nya problem. Vi kan bli tysta eller dra oss undan och skapa vår egen isolering. Sätten vi kan förstöra för oss själva är många.
Min tanke när jag läste om Berglers teori är att det kan förklara varför det är så svårt att sluta med de mörka tankarna. Att teorin kan förklara varför man hamnar där gång på gång. Vi får helt enkelt ut något av det.
Själv är jag beroende av ett verbalt självskadebeteende som går ut på att jag är värdelös, att jag aldrig kan göra något riktigt bra och att jag är obetydlig och ointressant som människa. Framför allt vill ingen hjälpa mig. De här gör bland annat konstigt nog att jag inte ber om hjälp. Vilket i slutändan också bekräftar att ingen vill hjälpa mig. Jag kan bli tyst och tillbakahållen (eller i alla fall var jag så tidigare) och blir därmed ganska tråkig så att människor hellre vill umgås med någon annan. På så vis har jag bekräftat för mig själv att jag är ointressant och kan gotta mig lite i de känslorna.
Men hur bryter vi den här onda cirkeln då?
Drogen måste identifieras och sen behöver vi avstå den.
Nyckeln är att identifiera vad vi håller på med. För att göra det krävs att vi uthärdar förödmjukelsen att vi kanske själva orsakar vårt lidande. Vi kan ställa oss själva frågor som:
- Om jag nu avskyr negativitet, varför ansätter jag mig själv konstant för negativa tankar om mig själv?
- Varför skjuter jag upp saker som jag vet att jag borde göra?
- Varför tar jag på mig arbetsuppgifter som jag egentligen inte vill göra?
- Om du nu önskar något bättre av livet, varför håller du dig kvar i gamla vanor?
När vi identifierat på vilket vis vi själva frammanar de mörka tankarna kan vi börja observera oss själva. Och när vi upptäcker att vi är på väg att kliva ner i mörkret gäller det att hejda sig. För här behövs en ”avtändning”. Drogen måste identifieras och sen behöver vi avstå den.
- Observera. Bli medveten.
- Hejda dig. Ge dig utrymme att tänka. Ge dig distans till situationen.
- Gör annorlunda. Agera på annat vis än du var på väg att göra
Första gångerna kanske du inte upptäcker vad som hänt förrän du redan hamnat i situationen. Men när du gjort det här tillräckligt många gånger, upptäcker du tidigare och tidigare vad du är på väg att göra. Och kanske kan du till slut bryta något av dina eländesberoenden.
Självklart finns psykiatriska diagnoser och andra orsaker till varför personer hamnar i mörka tankar. Den här teorin försöker inte säga att deprimerade och självmordsbenägna har sig själv att skylla. Den handlar framför allt om ett vardagligt, internaliserat självskadebeteende som alla har mer eller mindre.
Så vad knarkar du?