Efter sekler av kamp mot yttre orättvisor, verkar teveserien Normala människor, visa att det är dags att göra upp med vår egen inre tyrann. Så hur förstör du för dig själv? Är du redo att skärskåda ditt eget beteende?
För er som inte tittat på den hyllade irländska teveserien Normala människor på SVTPlay: skynda, skynda (Länk längre ner). Och ni andra som sett den och undrar hur ni kunde bli så fångade känner kanske igen något av det jag skriver här. Och kanske tänkte ni, precis som jag inledningsvis, att varför ska jag titta på ännu en omöjlig kärlekshistoria? Detta eviga tema har ju avhandlats tusen gånger tidigare. Allt från Romeo och Julia till Fucking Åmål. Men kanske var ni, två avsnitt in, lika fast som jag och likt missbrukare helt upptagna med när ni skulle få er nästa fix. Varför?
Visst. Det är snyggt filmat. Vackert ljus, ung kärlek och charmig irländsk accent. Men det som fångar mig är de inre striderna. I tidigare berättelser på samma tema har hotet alltid kommit utifrån. Paret har kommit från skilda klasser eller kulturer. Det har handlat om familjefejder eller en kamp mot normer om vilka som får älska varandra. Det som känns nytt och beroendeframkallande intressant är att den här gången finns hindren inuti de själva. Att hon är rik och han är från arbetarklass gör man egentligen ingen stor sak av i serien. Istället är det deras inre psyke, med alla erfarenheter, som sätter krokben för kärleken. Och jag känner igen mig. Hur många gånger är det inte jag själv som skapar mina problem? Inte bara i kärleksrelationer, utan med kollegor och familj också.
Psykoanalytikern Edmund Bergler, samtida med Sigmund Freud, var en av de första som sa att människan är riggad att förstöra för sig själv (efter Bibeln då som ju bygger helt på detta. Arvsynden och så vidare…). Bergler menade att eftersom det gör alltför ont att få hjärtat krossat, har vi utvecklat en slags förkärlek för den typen av smärta, allt i ett slags masochistiskt försvar mot att bli avvisade, förnekade och sårade. Vi har utvecklat en njutning i att vara offret; att vara kränkt, otursförföljd, utsatt, värdelös, avvisad, oälskad.
Och sen är det stoltheten. Anseendet och all annan yttre fasad vi vill upprätthålla. Ingen vill vara ”svag” och vara den som älskar mest. Vi vill bli accepterade av vänkretsen och kan gå ganska långt för att inkluderas.
Allt detta är väldigt snyggt berättat. Det byggs upp långsamt och skrivs inte på näsan. Vi får inblickar i karaktären Mariannes kyliga skruvade familj och förstår varför hon söker sig till förhållanden där hon är utsatt, och varför hon även försöker agera så med Colin. Det vi upplevt som barn och lärt oss hantera på ett eller annat sätt, känns normalt och vanligt. Och vi gillar vanligt. Där, i de situationerna, upplever vi att vi har kontroll. Det känns som hemma. Och barndomen är uppkörda hjulspår som vi ständigt faller in i om vi inte ser upp.
Colin är särskilt spännande. Genom honom gestaltas en man på ett sätt som känns nytt och helt realistiskt. Han inte bara har känslor, hans känslor är centrala. Men han känner sig hela tiden vilse i den klassiskt manliga miljön där det ska skyltas med erövringar och männen ska ”tuppa” mot varandra och behandla kvinnor med en brölig, överlägsen attityd. När han säger: ”Jag vet aldrig vad jag vill”, upplever i alla fall jag att han talar för de flesta. För hur många vet egentligen, men försöker ändå göra sken av att de vet, för så ska det ju vara, eller hur? Men de flesta har för länge sedan bedövat bort känslan av vad de vill för att få höra till och vara accepterade.
Det är otroligt befriande att följa både Marianne och Colin där de trevar sig fram i världen och försöker få sitt inre att fungera i det yttre. Båda handlar långt ifrån perfekt. De är både goda och onda. Lite som folk är som mest. Man slappnar liksom av i deras sfär av misstag och konstiga reaktioner. Det går att känna igen sig. Jag är kanske inte så konstig när allt kommer kring?
Edmund Bergler visste att hans teori, om människans förmåga att förstöra för sig själv, inte skulle bli populär. Det kommer att dröja minst 50 år, sa han. Nu har det gått närapå 100 år. Och kanske är vi beredda att skåda oss själva i spegeln nu? Kanske visar skildringen av Colin och Marianne att vi börjar bli redo att vända fingret som ständigt söker skulden i den yttre världen mot oss själva och undersöka vilken roll vi spelar i vårt eget elände? Hur kan vi göra annorlunda och bryta den onda förtrollningen? För även om orsaken går att söka i barndomen, måste vi inte upprepa samma drama som vuxna. Det är ett bitterljuvt missbruk som vi behöver bryta.
Och jag är övertygad om att det går. Trollen måste ut i solen bara. Vi måste SE oss själva ordentligt först. Men det kräver en del smärtsam rannsakning. Ibland generande och lätt ångestframkallande. Men ur klarseendet uppstår möjligheten att välja annorlunda. Det beteende som du trodde var ofrånkomligt hinner du nu hejda. Kanske är du då inte längre såsom du trodde du var. Befriad från den roll du tog i din familj som liten, är du nu fri att upptäcka dig själv på nytt.
Och lyckliga du som inte sett serien! Länken hittar du här >>.