Helt bortkommen.
Det är inte bara kartan som är upp och ner.
Det är värre än så.
Det är fel karta och någon har grävt om marken,
huggit ner skogen och flyttat sjöarna.
Är jag ens på samma planet?
Hur ska jag någonsin veta åt vilket håll jag ska gå när hållen saknar…håll.
Allt jag har förhållit mig till har rasat.
Taket flög iväg. Väggarna rämnade.
Golvet löstes upp. Möblerna gick upp i rök.
Kvar är rummet men inte det som ramade in det.
Hur vilar jag i det? Hur existerar man i det referenslösa?
Jag flyter och det är så olidligt lätt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag plockar disk och försöker undkomma, jag städar och försöker undkomma, jag gör ALLT för att undkomma, men hur jag än vänder mig är jag fastkedjad vid elden som rasar i inombords, i hjärtat.
Jag har släppt taget, men ändå inte. Mitt sinne klamrar sig fast vid regler och principer. Rösten slutar inte uppmana.
Men sinnet måste släppa. Det måste också falla. Hjärtat har ju redan hoppat. Så sinnet har inget val. Det måste resa sig och gå. Åt vilket håll som helst utan att veta, utan att ha svaren. Och med öppna ögon se vad som möter mig på vägen.
Det är enda sättet.
– SW