Vi har alla mött tristess och den där upplevelsen av tomhet som sveper in. Och tomhet skrämmer. Snabbt försöker vi hitta på något. Allt för att inte behöva se vad tristessen blottlägger. Resultatet kan bli att vi bränner ut oss eller gör sådant som inte ger bestående mening. Bara för att vi inte står ut. Men vad händer om vi stannar kvar i tomheten?
Människan tycks vara skapt med två motsägelsefulla krafter. Vi har en djup längtan efter att känna oss tillfreds; att kunna slå oss till ro och vara lugna och nöjda, att bara kunna vara. Ett tillstånd som kan beskrivas som vindstilla. Men vi verkar också rymma en stark känsla av lust att förbättra; ett slags stormig energi sprungen ur otillfredsställelse som vill skapa nytt, ändra och fixa.
Ett vägskäl för de två drivkrafterna tycks vara tristessen. Inget driver fram aktivitet så som att känna tristess. Men vad är tristess?
Tristess är en känsla som kommer smygande som gör att vi plötsligt tycker att ingenting händer. Tristess kan därför sägas karaktäriseras av händelselöshet eller av tomhet. Vår uppmärksamhet tycker att den saknar något att fästa sig vid. En film. Ett projekt. Ett problem. ”Jag har tråkigt!”, utbrister vi.
Men vi undersöker sällan om tomheten och händelselösheten verkligen betyder att vi är otillfredsställda. Är det sant att vår uppmärksamhet saknar något att fästa sig vid? Kanske är rastlösheten ett flyktbeteende bort från något? Kanske är tristessen, om vi härdar ut den, porten till det tillstånd av stiltje vi längtar efter?
Problemet är ofta att, för att våga möta tristessen, måste vi först möta en massa gamla bekanta i dörröppningen: självförakt, oro, ångest, sorg, nedstämdhet, hopplöshet och känslor av utsatthet. Men något gott väntar om vi gör oss den mödan. Jag tror att vi blir bättre på att göra val och välja handlingar om vi se vår tillvaro i vitögat och vågar ge de här känslorna uppmärksamhet en stund.
Vi behöver i alla fall inte vara rädda för att förbli overksamma eller passiva om vi väljer att stanna upp och möta stillheten. Livet vill leva och kommer alltid driva saker och ting in i förändring. Men om vi inte hastar fram, kan vi ta chansen att se till att det är en förändring som gör gott och skapar bestående mening.
Så nästa gång du har tråkigt, prova att iaktta tristessen och vad som händer i den. Kanske ser du möjligheter som du aldrig sett förut?